Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anna Shaw
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för trång, och hon tog avsked från den 1885, sörjd och saknad.
En gråtande ung flicka försäkrade henne att hon inte skulle
stå ut med att höra och se en karl i predikostolen!
Anna Shaw berättar många roande händelser från sin
predikoverksamhet om de fördomar hon mötte. På en resa
i Italien som hon gjorde med ett stort turistsällskap kom i
en hamn en presbyteriansk konservativ skeppspräst och bad
att få en amerikansk predikant till sitt missionsfartyg. Man
lovade honom Dr Shaw utan att säga att hon var en kvinna,
och för henne omtalade man inte att man förtegat detta
ömtåliga förhållande. Hon kommer, åtföljd av sina reskamrater,
och möts av prästens förfäran. För honom var en predikande
kvinna en hädelse som han inte ville tillåta ombord på sitt
fartyg. Efter många om och men beviljade han henne till
sist att få hålla sin predikan, men gjorde ursäkt inför åhörarne
och tvådde sina händer. Han var oskyldig till att en kvinna
nu skulle predika för dem.
Efter denna introduktion kände Dr Shaw sig helt naturligt
illa till mods inför dessa gamla sjöbussar och unga pojkar,
som sutto kritiskt grinande. Hon fick genast klart för sig
att hon måste slopa sin tilltänkta predikan och tala till dem
mer som kvinna och medmänniska än som präst.
Hon ställde sig framför en som såg ut som en sjörövare
med satiriskt leende och bad sina åhörare att inte bry sig
om vad pastorn hade sagt. Så började hon tala till de unga
om deras mödrar och deras hem. Snart såg hon dem snyfta,
men de gamla tittade fortfarande på henne likt hånfulla apor.
Så talade hon om de stackars sjömanshustrurna som hade
den dubbla bördan att sköta hemmet och gå i ängslan för
mannen ute på havet. Hon kunde genast avläsa i deras
ansikten vilka som voro gifta. Slutligen kom turen till de
hårdbarkade gamla sjöbjörnarna. Till dem talade hon om hur hon
sett gamla sjömän komma hem där barn och barnbarn
omringat dem, och hur barnbarnen sutto på deras axlar. Då
tog sjörövaren upp sin brokiga näsduk och höll den för ögonen.
Och när hon slutat hade hon vunnit sjömännens hjärtan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
