- Project Runeberg -  Anna Svärd /
12

(1928) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Karlstadsresan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

han trodde inte i det ögonblicket, att modern skulle be honom om förlåtelse. Han hade ingenting i hemmet att göra, men han kunde inte hjälpa det, han sprang ändå fram till Jaquette. Han tog hennes händer och drog henne intill sig och var så glad över att hon hade öppnat för
honom, att tårarna kom honom i ögonen.

Hon blev förfärligt lycklig. När hon såg, att han grät, slog hon armarna om honom och kysste honom.

— Karl-Artur, Karl-Artur, gudskelov, att du är kommen!

Han hade helt och fullt lyckats övertyga sig, att han inte skulle få komma in. Det vänliga mottagandet överraskade honom så, att han stapplade på målet.

— Säg, Jaquette, är mamma vaken? Kan jag få tala med henne?

— Visst får du tala med söta mor. Hon har varit bättre de sista dagarna. I natt har hon sovit riktigt gott.

Hon gick före honom uppför trappan, och han följde efter litet långsammare. Han hade aldrig kunnat tro, att han skulle känna sig så lycklig över att åter befinna sig i sitt hem. Han lade handen på den glatta ledstången, men det var inte för att få stöd av den, utan för att smeka den.

När han kom in i övervåningen, väntade han sig, att någon skulle komma emot honom och köra bort honom. Men ingenting hände. Då gick ett ljus upp för honom. Fadern tycktes inte ha underrättat familjen om den stora brytningen. Nej, han hade inte kunnat göra det, därför att överstinnan varit sjuk.

Ja, han förstod, att så måtte det hänga ihop, och han gick framåt med mera lugn.

Vad det var fint i rummen! Det hade han tyckt förut också, men aldrig som i dag. Möblerna stod inte så där stelt utmed väggarna som på andra håll. Det var lätt och behagligt här inne. Allt hade fått sin prägel av henne, som bodde här.

De hade gått igenom salongen och kabinettet och nådde fram till sängkammardörren. Här fick han ett tecken av Jaquette, att han skulle vänta, medan hon ensam gled in i
rummet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:01:24 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/annasvard/0012.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free