- Project Runeberg -  Anna Svärd /
14

(1928) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Karlstadsresan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

övermodig, efter att modern hade gett honom ett så gott mottagande. ”Det är bäst att få den här frågan ur världen nu genast”, tänkte han. ”Det är inte sagt, att mamma är så mild och öm en annan dag.”

Ända dittills hade han legat kvar på knä, nu reste han sig upp och satte sig på stolen, som stod bredvid sängen.

Han var litet förlägen, därför att han skulle gå till rätta med sin egen mor. Men då fick han en idé, som han blev riktigt glad åt. Han kom ihåg, att förr i världen, när han eller systrarna hade begått någon försyndelse, som modern väntade att de skulle be om förlåtelse för, hade hon alltid tilltalat brottslingen med dessa ord: ”Nåväl, mitt barn, har du ingenting att säga mig?”

För att nu på ett lätt och ledigt vis komma in på det brydsamma ämnet rynkade han pannan, satte pekfingret i vädret, men smålog på samma gång, så att modern skulle förstå, att han ville vara lustig och skämtsam.

— Nåväl, mamma, har mamma ingenting att säga mig?

Överstinnan tycktes inte begripa det minsta. Hon låg stilla och såg frågande på honom.

Den stackars systern däremot hade dittills stått där så glad och bevittnat det lyckliga mötet mellan modern och brodern. Men nu såg hon förskräckt ut och lyfte oförmärkt
upp handen för att varna honom.

Karl-Artur var fullt och fast övertygad, att överstinnan
skulle bli förtjust över hans påfund och svara i samma ton, så snart som hon hade förstått meningen. Han lät visst inte varna sig, utan han fortsatte.

— Nog har väl mamma förstått, att jag i torsdags blev litet förargad över att mamma hade försökt att skilja mig och min fästmö från varandra. Jag hade aldrig kunnat tro, att min lilla mamma skulle kunna vara så grym emot mig. Jag blev så ledsen, att jag for min väg utan att vilja återse mamma.

Överstinnan låg lika stilla. Karl-Artur kunde inte märka minsta spår till vrede eller missnöje. Systern däremot tycktes bli mer och mer orolig. Hon smög sig närmare, och bakom sänggaveln gav hon honom ett hårt nyp i armen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:01:24 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/annasvard/0014.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free