- Project Runeberg -  Anna Svärd /
15

(1928) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Karlstadsresan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Han begrep nog vad hon menade, men han var så säker om att han bättre än Jaquette förstod hur överstinnan skulle
tas, att han gick på som förut.

— Ja, mamma, sade han, när jag skildes från pappa i fredags morse, försäkrade jag honom, att jag aldrig mer skulle komma inom dessa väggar. Men nu är jag här i alla fall. Jag undrar allt om den klokaste frun i Karlstad kan
förstå varför jag är kommen.

Här gjorde han ett uppehåll. Han var säker om att när han hade sagt så mycket, skulle modern fortsätta av sig själv. Men det gjorde hon inte. Hon drog sig bara litet
högre upp på kudden och höll ögonen fästa på honom så
ihärdigt, att han nästan tyckte, att det var plågsamt.

Han kunde inte låta bli att undra om moderns förstånd hade blivit försvagat genom sjukdomen. Hon brukade väl kunna tyda halvkvädna visor. Men när hon nu inte gjorde
det, så blev han tvungen att fortsätta.

— Det var verkligen min mening att aldrig återse mamma, men då jag nämnde detta för en väninna, frågade hon mig om det inte var mamma, som begärde, att man skulle be om ursäkt för varje den minsta förseelse, och så undrade hon om inte mamma också själv ...

Längre kom han inte. Jaquette avbröt honom än en gång. Hon riktigt skakade honom i armen.

Med detsamma bröt överstinnan den långa tystnaden.

— Nej, stör honom inte, Jaquette, sade hon, låt honom fortsätta!

När modern sade dessa ord, genomfors Karl-Artur av en aning om att hon inte var alldeles nöjd med honom, men han sköt den åt sidan. Inte var det möjligt, att hon fann honom hård och kärlekslös. Han hade ju tagit på saken så lekfullt och lätt. Hon kunde inte begära större skonsamhet.

Nej, modern hade nog bara velat hindra Jaquette från att störa honom gång på gång. I alla fall hade han nu sagt så mycket, att det var bäst att tala till punkt.

— Det var denna min väninna, mamma, som skickade mig hit. Hon sa mig, att det var min plikt att fara till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:01:24 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/annasvard/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free