- Project Runeberg -  Anna Svärd /
16

(1928) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Karlstadsresan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mamma, eftersom mamma inte kunde komma till mig. Minns mamma hur mamma en gång reste till Uppsala, för att jag skulle få be mamma om förlåtelse? Hon sa mig, att hon var övertygad, att mamma erkände, att mamma ...

Att det skulle vara så svårt att gå till rätta med sin
mor! Orden alldeles torkade bort i munnen på honom. Han
stammade, och han hostade, och till sist var det ingenting annat att göra än att tiga.

Ett litet leende for över ansiktet på överstinnan. Hon frågade vem den väninnan var, som hade så goda tankar om henne.

— Det var Thea, mamma.

— Var det inte Charlotte, som trodde, att jag låg här och längtade efter att få be dig om förlåtelse?

— Nej, inte Charlotte, mamma, utan Thea.

— Jag är glad, att det inte var Charlotte, sade överstinnan.

Därmed drog hon sig än högre upp på kudden och försjönk åter i tystnad. Karl-Artur sade ingenting, han heller. Han hade fått säga modern vad han önskade, fastän inte med så stor vältalighet, som hade varit av nöden. Nu var intet annat att göra än att vänta.

Han betraktade modern under tiden. Säkert låg hon där och hade en svår strid med sig själv. Att erkänna sin orätt för den egna sonen, det gick nog inte i första taget.

Rätt som det var, kom hon med en ny fråga.

— Du har klätt dig i prästrock?

— Jag ville visa mamma i vilket sinnelag jag var kommen.

Ett nytt leende for över hennes drag. Han blev rädd, när han såg det. Det var elakt och spefullt.

Plötsligt tyckte han, att ansiktet borta på kudden såg ut, som om det skulle vara hugget i sten. Orden, som han
väntade på, kom inte. Han råkade i ångest över att det inte skulle bli henne möjligt att ångra och avbedja.

— Mamma! utropade han och lade in i rösten så mycket
han förmådde av förmaning och förväntan.

Då kom en förändring. Blodet sköt upp i ansiktet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:01:24 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/annasvard/0016.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free