Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Karlstadsresan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jungfrun började tro, att det inte var något annat fel med honom, än att han var svulten. Hon gick ut i köket efter borgmästarns ägg. Karl-Artur slukade de två äggen som ett intet och grep så till smör och bröd igen. Mittunder det ivriga ätandet började han tala på nytt.
— Det är bra många av de döda ute och går i staden i dag.
Han sade detta mycket lugnt och likgiltigt, som om han skulle ha berättat, att det var vackert väder. Men jungfrun kunde inte annat än bli litet skrämd, och detta måtte han ha märkt.
— Tycker jungfrun, att jag talar märkvärdigt? Ja, jag tror själv, att det är något underligt i detta, att jag ser de döda. Jag har aldrig gjort det förr, det jag vet, aldrig förrän efter det, som hände mig i dag klockan sju.
— Jaså, sade jungfrun.
— Ser jungfrun, jag fick så svår hjärtkramp. Jag skulle gå hemifrån in till staden, men jag kunde inte, utan jag
stod och höll fast i staketet omkring vår trädgård. Då såg jag hur domprosten Sjöborg kom gående med domprostinnan under armen. De kom precis så, som de brukade, när de skulle äta söndagsmiddag hos oss. Och de visste förstås redan vad jag hade gjort, och de sa till mig, att jag skulle gå hit till borgmästarn och bekänna min missgärning och be om straff. Jag svarade dem, att det var omöjligt, men de var så envisa.
Karl-Artur avbröt sig för att slå i en ny kopp kaffe åt sig och tömma den. Han betraktade jungfrun med prövande
blickar, liksom för att se hur hon tog detta, som han hade berättat för henne.
Men jungfrun sade bara helt lugnt:
— Det är ju så många, som har sett de döda, så att fördenskull behöver visst inte magistern ...
Det märktes, att han blev glad över svaret.
— Det är just det jag tycker. Jag är mig alldeles lik, så
när som på detta enda.
— Ja visst, sade jungfrun. Hon tyckte det var bäst att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
