Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Karlstadsresan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle inte en domare kunna fälla mig? Jag har ju mördat,
fastän jag inte har använt kniv eller skjutvapen. Jaquette vet hur det gick till. Tror inte jungfrun, att hårdhet och kärlekslöshet är farligare än stål eller bly? Pappa vet det också och kan vittna om det. Jag kan nog bli dömd, jag är inte oskyldig.
Jungfrun slapp att svara på detta. Hon hörde till sin
stora glädje, att dörren till gatan öppnades, och de kända stegen kom uppför trappan.
Hon sprang ut i tamburen och hoppades hinna med att säga borgmästarn ett varnande ord, men Karl-Artur följde henne hack i häl. Han hade visst ämnat börja genast med sin bekännelse, men han kom av sig.
— Jaså, du är här i staden igen, sade borgmästarn. Det
var ju för bedrövligt med överstinnan.
Han sträckte med detsamma ut handen för att hälsa, men Karl-Artur höll sin högra hand bakom ryggen. Han vände
ögonen åt väggen och sade med en röst, som var litet
darrande, men dock tydlig nog:
— Jag har kommit hit för att be farbror arrestera mig. Det är jag, som har dödat min mor.
— Å, fanken! sade borgmästarn. Men överstinnan är väl inte död heller? Jag träffade doktorn ...
Karl-Artur vacklade baklänges. Jungfrun trodde, att han
skulle falla, och höll ut armarna för att ta emot honom.
Men han återvann jämvikten. Han ryckte till sig sin hatt,
och utan ett ord vidare störtade han ut på gatan.
Den första människa han fick syn på var familjens gamle husläkare, och han sprang emot honom.
— Hur är det med mamma?
Doktorn såg ogillande på honom.
— Det var bra, att jag råkade på dig, din krabat. Du understår dig inte att gå hem till ditt nu igen. Vad kom
det åt dig? Sätta dig att hålla strafftal för en sjuk
människa!
Karl-Artur behövde inte höra mer. Han skyndade ifrån honom raka vägen mot föräldrahemmet. Då han kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
