Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Karlstadsresan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En annan gång, då han var vaken, tänkte han på Jaquette. Han ville inte vara orättvis mot henne. Hon var inte avundsjuk som Eva. Hon var snäll, och hon tyckte om honom.
Men var hon inte bra enfaldig? Om hon inte hade stört honom under det viktiga samtalet med modern, hade han väl sagt ungefär detsamma, men han hade säkert sagt det på ett annat sätt. Det är inte lätt att lägga sina ord väl, när man hela tiden har en människa bakom ryggen, som rycker en i armen och viskar, att man ska akta sig.
Han hade stor nytta av att tänka på Jaquette och på hur dum och obegåvad hon var. Men snart somnade han ifrån henne också.
Det var med en viss motsträvighet, som han alltemellanåt tänkte på att också Thea Sundler hade sin del i olyckan.
Hon var ju hans varmaste vän. Det fanns ingen, som han till den grad kunde lita på, men hon hade kanske ändå inte sett nog av världen för att vara en säker rådgivare. Hon hade tagit miste i detta, att överstinnan låg och väntade på att få be honom om förlåtelse. Det var det stora värde, som hon satte på honom, som hade förvirrat hennes omdöme, och hon hade därmed kunnat framkalla en stor olycka. Överstinnan kunde ha varit död nu, och han kunde ha varit vansinnig. Han hade varit på god väg.
För resten ville han inte gärna tänka på besöket hos borgmästarns och samtalet med jungfrun. Det var, som om detta skulle spränga sönder honom igen, så att hela arbetet med hopsättningen måste göras om från början.
Men en annan gång under de vakna småstunderna kom han på den tanken, att kanske just detta, att han hade visat sådan förskräckelse och sorg, skulle kunna bli till en hjälp för honom. Överstinnan skulle nog få höra talas om det, och hon skulle förstå hur han älskade henne. Hon skulle bli rörd, hon skulle skicka efter honom, och de skulle bli försonade.
Han ville tro, att det skulle sluta så. Var dag ville han
be till Gud, att det måtte sluta på det sättet.
Om man får uttrycka sig så vanvördigt, var Karl-Artur ganska bra hopkittad igen, när han kom hem till Korskyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
