Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Karlstadsresan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hugg på hugg kom det från huvudet och skar igenom hjärtat. Allt det, som han förut på dagen hade samlat upp
och kittat ihop, höll på att falla sönder. Nu skulle han få höra hur hans medmänniskor dömde om hans handlingar.
— Vi hade inte stängt förstudörrarna, sade Charlotte,
därför att vi i varje ögonblick väntade, att du skulle komma, så att han kunde stiga in i ämbetsrummet utan hinder. Men onkel hade nyss gått och lagt sig, så att det blev inte honom, som han råkade, utan mig, som satt där och skrev brev. Jag hade inte kunnat tänka på sömn, innan jag fick veta hur det hade gått för dig i Karlstad. Nu fick jag höra det av kapten Hammarberg. Jag tror, att han fann än större nöje i att berätta det för mig än för onkel.
— Och Charlotte, inföll Karl-Artur, Charlotte fann naturligtvis inte mindre nöje i att lyssna.
Charlotte gjorde en liten avvärjande rörelse. Det lilla
utfallet var ingenting att svara på. Det var sådant där, som människor griper till, när de är i stor nöd och ändå vilja visa sig morska. Hon fortsatte med sin berättelse.
— Kapten Hammarberg stannade inte länge, sade hon. Han gick sin väg, så snart som han hade talat om, att du hade hållit en straffpredikan för din mor och att hon hade fått ett svårt slaganfall. Ja, ditt besök hos borgmästarn
nämnde han också om. Ack, Karl-Artur, Karl-Artur!
När hon kom till detta, var det slut med hennes lugn. Hon satte näsduken för ögonen och snyftade.
Men nu är det ju så med oss människor, att vi inte tycker
om, att en annan gråter över oss. Och inte heller tycker vi om att tänka på att en annan just nyss har suttit och hört
en lustig och kvick berättelse om hur dumt och löjligt vi har burit oss åt. Därför kunde inte Karl-Artur låta bli att
säga någonting om att Charlotte, som nu var gift med en
annan, inte behövde göra sig så stora bekymmer om honom
och hans familj.
Inte heller detta upptog hon till besvarande. Det var naturligt, att han skulle gripa till ett sådant försvarsmedel. Det var ingenting att vredgas över.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
