Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Karlstadsresan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I stället bekämpade hon gråten för att kunna ge uttryck
åt det, som hon hela tiden hade velat säga honom.
— När jag fick veta allt det där, var jag till en början
besluten att inte tala med dig i kväll. Jag förstod ju, att du helst ville vara i fred. Men det är någonting, som jag måste säga dig utan dröjsmål. Jag ska inte bli långrandig.
Han ryckte på axlarna och såg undergiven och olycklig ut. De satt ju där i samma rum. Han var tvungen att höra på henne.
— Du måste veta, att alltsammans är mitt fel, sade Charlotte. Det var jag, som övertalade Thea — Hela din
Karlstadsresa — Det var jag — Du ville inte, men jag ville — Och om nu din mor dör, så är det jag och inte du ...
Hon kunde inte säga mer. Hon kände sig så olycklig och
skuldbelastad.
— Jag skulle ha varit tålig, sade Charlotte, så snart som hon blev så pass herre över sin sinnesrörelse, att hon kunde tala. Jag skulle inte ha sänt av dig så snart. Du bar ännu på bitterhet mot din mor. Du hade inte förlåtit henne. Det var därför det gick, som det gick. Men jag borde ha förstått, att det inte kunde lyckas. Allt, allt, allt är mitt fel.
Hon steg upp med detsamma och gick en stund fram och tillbaka på golvet, medan händerna slet i näsduken. Äntligen stannade hon framför honom.
— Det var detta jag ville att du skulle veta. Alltsammans
är mitt fel.
Han sade ingenting. Han bara sträckte ut händerna, tog
hennes ena och höll kvar den.
— Charlotte, sade han mycket stilla och milt, tänk, så många samtal vi har haft i det här rummet, vid det här matbordet! Här har vi tvistat och grälat, men här har vi
också haft bra många glada stunder. Och nu är det sista
gången.
Hon stod där vid hans sida. Hon begrep inte vad detta var. Han satt och strök hennes hand, och han talade vänligare till henne, än han hade gjort på åratal.
— Charlotte har alltid varit ädelmodig och velat hjälpa mig. Det finns ingen, som är så ädelmodig som Charlotte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
