Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Karlstadsresan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon var förstummad av förvåning, hon kunde inte en gång säga emot.
— Jag har bara visat ifrån mig Charlottes ädelmod. Jag har inte velat förstå. Men ändå kommer Charlotte nu i kväll och vill ta alltsammans på sig.
— Ja, men det är så, sade hon.
— Nej, Charlotte, det är det inte. Säg ingenting mer! Det är min egen egenrättfärdighet, min hårdhet. Charlotte ville bara det bästa.
Han lade ner huvudet mot bordet och grät. Men han släppte inte hennes hand, utan hon kände hur tårarna droppade ner på den.
— Charlotte, sade han, jag känner mig som en mördare. Det finns inget hopp för mig.
Med den lediga handen strök hon över hans hår, men hon sade ännu ingenting.
— Jag fick så ont i hjärtat i Karlstad, Charlotte. Jag tror, att jag var vansinnig. Sedan, under hemresan, försökte jag att hålla det ifrån mig. Men jag förstår, att det går inte. Jag måste ta det på mig.
— Karl-Artur, sade Charlotte, hur var det? Hur kom det sig? Jag har bara träffat kapten Hammarberg.
Karl-Artur hade aldrig hört Charlotte tala så milt och
moderligt. Han kunde inte motstå henne, utan började
genast sin berättelse. Han tyckte, att han gjorde bot genom att ingenting överskyla, ingenting urskulda.
— Charlotte, sade han till sist, varför var jag så förblindad? Vad var det, som förledde mig?
Hon svarade inte på detta. Men hennes hjärtas barmhärtighet omsvepte honom och mildrade svedan i hans sår. Ingen av dem tänkte på hur underligt det var, att de talade samman på detta sätt med större förtrolighet än någonsin förr. De rörde sig inte heller, utan han satt hela tiden kvar vid bordet, och hon stod lutad över honom. De talade om allting. Han frågade henne om hon trodde, att han kunde fortsätta att vara präst.
— Inte behöver du vara rädd för kapten Hammarberg och vad han kan komma att säga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
