- Project Runeberg -  Anna Svärd /
52

(1928) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Länsmansfrun

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Efter det där besöket hos länsmansfrun hade hon fått en oro i sig. Det var slut med den förra glädjen och säkerheten. Hon kunde inte undra på pojkarna, att de skrattade. Inte var hon värd, att han skulle skriva till henne på det sättet.

I ett par dagar gick hon och undrade på vad hon skulle svara. Hon ville tala om för honom, att hon hade kommit
underfund med att hon inte dugde åt honom, att hans föräldrar hade haft rätt och att han aldrig mer borde tänka på henne.

När hon var färdig och hade satt ihop ett långt brev, gick hon på nytt till klockar Medberg. Hon hade varit så
försiktig, att hon kom på eftermiddagen, när pojkarna var
borta. Klockarn slog sig genast ner vid det stora bordet för att skriva efter hennes diktamen, och det såg ut att gå bra. Nu satt det inga pojkar och flinade åt henne. Hon fick säga vad hon ville utan att störas. Klockarfar förde pennan med kraft och kläm, och brevet var färdigt i en
handvändning.

Efteråt läste han upp det för henne, och då kunde hon inte hjälpa, att hon blev litet förvånad. Se, klockar Medberg hade skrivit många kärleksbrev i sin dar, och vad ett sådant rätteligen skulle innehålla, det visste han mycket bättre än en lisskulla, som inte hade hunnit längre än till det första. Och inte brydde han sig om att skriva så, som en sådan oerfaren stackare dikterade för honom. Han började brevet med att säga, att det fägnade brevskriverskan att höra, att fästmannen hade hälsan, som var det förnämsta av allt gott, och det utbredde han sig över på hela första sidan. Sedan talade han om, att hon längtade så orimligt, att var dag var som en månad lång, var månad som ett år. Och detta broderade han också ut vitt och brett. Till sist försäkrade han, att fästmannen kunde lita på hennes trohet, och förmanade honom att aldrig svika henne, för då skulle han få så många sorgenätter, som linden den bar löv och hasseln den bar nötter, som sand på havsens grund, som stjärnor utan tal på himlarunden klar.

När hon frågade klockarn varför han inte hade skrivit

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:01:24 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/annasvard/0052.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free