- Project Runeberg -  Anna Svärd /
53

(1928) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Länsmansfrun

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

så, som hon hade dikterat, undrade han tillbaka om hon
trodde, att inte han visste hur ett kärleksbrev skulle skrivas. Inte gick det an att skriva ner sådant trams, som hon hade satt ihop. Hon fick komma ihåg, att det var en präst, som hon skrev till.

Med detta måste hon låta sig nöja. Brevet blev hopviket
och förseglat och avskickat, sådant det var. Men vad skulle fästmannen tänka, då han fick det? Hon kände sin
ovärdighet och ringhet värre än någonsin.

För tredje gången gick hon till klockar Medberg och frågade honom om han ville lära henne läsa och skriva. Han dolde inte, att han ansåg henne vara för gammal till
att inlära så svåra konster, men hon övertalade honom att
låta henne försöka. Hon skulle få komma till honom vid
samma tid som småmasarna nästa förmiddag.

På det sättet kom det sig, att Anna Svärd satt vid klockarns stora bord några veckor senare med gåspenna i
hand och papper framför sig och skrev efter förskrift:
Morgonstund har guld i mund.

Det var ett förtvivlans arbete. Hon höll fast den smala
gåspennan med hela sin styrka, tryckte ner spetsen, så att bläcket i små fina droppar stänkte ut över papperet, och ritade stora, konstiga krumelurer i stället för bokstäver.

Det var ett förtvivlans arbete på annat sätt också. För
hon hade intet annat mål i sikte, när hon förvärvade denna tunga lärdom, än att hon ville säga honom där nere i Korskyrka, att hon inte var värdig honom och att han skulle slå henne ur tankarna.

Men fastän hon strävade för en så sorglig sak, så kunde
ingen säga, att hon inte gjorde sitt bästa. Hon spände alla krafter, som om det hade gällt att lyfta en tunna råg. Varje ord kostade henne en sådan ansträngning, att hon måste lägga ifrån sig pennan och pusta ut, innan hon började med ett nytt.

— Pennan ska hållas ledigt och med raka fingrar, sade klockarfar. Men hon kände, att gåsfjädern inte lät sig fasthållas, med mindre än att hon höll om den så hårt, att
knogarna vitnade. Pojkarna småflinade hela tiden och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:30:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/annasvard/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free