Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Bröllop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
glömt bort all lärdomen. Utan att tänka på det hällde hon
koppen så full, att kaffet rann över på fatet, och sockret stoppade hon i munnen och drack på bit. Hon bar sig åt, som om hon skulle ha druckit kaffe med Svärdsmor och Ris Ingborg, och hon fick sig en blick av länsmansfrun, så att hon höll på att få alltsammans i orätt strupe.
Hon blev förargad på sig själv än en gång, men hon tröstade sig med att det ingenting betydde. Hon kände på
sig, att inte allt stod rätt till. Fästmannen var inte sådan mot henne, som när de råkades sista gången. Han var säkert kommen för att slå upp förlovningen.
Medan kaffedrickningen pågick, satt hon och lyssnade till
hur fint och vackert han språkade med länsmansfolket. Det
gick så lätt och ledigt för dem på ömse håll att säga artiga saker. Han tackade för allt, vad familjen under dessa fyra månader hade gjort för hans fästmö, och fru Ryen svarade, att han var dem ingen tack skyldig. Hon, Anna, var så duktig och hade gjort så mycken nytta i hushållet, att det snarare var de, som borde tacka henne, än tvärtom.
Både länsmansfrun och döttrarna och länsmannen själv hade blivit vänliga och ljusa i ansiktena och lena i rösten, sedan fästmannen var kommen. De hade nog inte väntat sig,
att han skulle vara sådan, som han var. Kanske att de hade inbillat sig, att han var puckelryggig eller enögd. Säkert hade de trott, att det var något fel på honom, eftersom han ville gifta sig med en fattig dalkulla.
Och detta kunde hon förlåta dem, för hon hade inte kommit ihåg, hon heller, att han var så vacker och fullkomlig till alla delar. Hon undrade om de såg det vita skimret som låg över pannan. Och att ögonlocken var så tunga och höll sig så gärna sänkta, det var en välgärning, för annars skulle man aldrig vilja göra annat än sitta dyrstilla och se in i de djupa, märkvärdiga ögonen.
Det såg ut, som om fästmannen trivdes med länsmansfolket. Kaffebordet blev avdukat, men han satt kvar än en stund och språkade med dem. Det var inte bara frun och mannen, som höll uppe samtalet, utan båda döttrarna sade sitt ord, de också. Hon tyckte, att de alldeles tog honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
