Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Synen i kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Karl-Artur var det inte så noga. Han går ut och in hos oss, som han behagar. Men första gången jag såg fru Ekenstedt i mitt hem, kunde jag väl inte bjuda på sådan simpel kost.
Hon såg oroligt bönfallande ut, och Anna Svärd tänkte, att hon var hal som en orm. Hon slingrade sig undan, hur
fast man än försökte att fatta om henne.
— Det är verkligen så svårt, suckade fru Sundler, det är något, som fru Ekenstedt borde veta. Det kan aldrig bli ett rätt förhållande mellan oss, förrän fru Ekenstedt får
klarhet i hur allt förhåller sig. Men på samma gång är det så motbjudande för mig att berätta. Ack, jag skulle så mycket ha önskat, att Karl-Artur själv hade talat om allt detta ledsamma. Men det har han tydligen inte gjort.
Anna Svärd hade mätt upp väven en gång, men hon började om på nytt. Hon hade väl blivit störd, så att hon inte var säker om resultatet. För att inte komma ur räkningen återigen underlät hon att svara på fru Sundlers hemställan, men denna lät sig inte avskräcka.
— Jag förmodar, att fru Ekenstedt tycker illa om, att jag på detta sätt blandar mig i era angelägenheter, men jag kan inte låta bli, därför att jag tycker, att det är min
plikt. Men ack, om fru Ekenstedt ville komma mig till mötes med förtroende! Jag vet inte en gång om Karl-Artur har berättat för fru Ekenstedt om sin mor och om det innerliga förhållande, som rådde mellan dem båda. Men fru
Ekenstedt vet då åtminstone, att den kära tant Ekenstedt inte gillade er förening. Kort efter domprostinnan Sjöborgs begravning uppstod en ordväxling mellan Karl-Artur och hans mor av den anledningen, och Karl-Artur tog kanske i litet för häftigt, och tant Ekenstedt var mycket svag — ja, det slutade så, att hon fick ett slaganfall. Och nu förstår fru
Ekenstedt, att Karl-Artur anklagar sig själv för att ha vållat denna olycka. Ja, vet fru Ekenstedt, jag tror nästan, att det en tid var hans mening att bryta förbindelsen med er för att göra modern till viljes, men så fick han ju veta, att det inte skulle ha tjänat något till. För den kära tant Ekenstedt har någorlunda hämtat sig nu, så att hon är tämligen frisk, men hon har alldeles förlorat minnet. Vad än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
