Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Synen i kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYNEN I KYRKAN
skada honom? Och på det sättet fick jag honom så tämligen
lugn igen. Min man hade lyckligtvis varit ute på en
promenad, så att vi hade hunnit tala ut om detta svåra och
ömtåliga, innan han kom hem. När Sund ler vände åter, fick
Karl-Artur höra mycken vacker musik, och det är alltid bra
för honom. Det ska fru Ekenstedt komma ihåg. Under den
följande veckan kom han opp till mig flera gånger, och
alltid ville han, att jag skulle övertyga honom om att synen
i kyrkan var rena inbillningen. Jag trodde också, att han var
fullt säker på detta, då vi skildes ^t på söndagsmorgonen,
men det måtte han inte ha varit, för den dagen såg han
modern för tredje gången.
Och vet fru Ekenstedt, att nu började jag verkligen på
att bli orolig. Folk talade om att Karl-Artur predikade så
mycket sämre än i somras. Nu anmärkte man inte bara
på, att han var försiktig och varsam, nu fann man honom
oredig och intetsägande. Ack, fru Ekenstedt, det var en
förfärlig tid. Tänk, vilken tillbakagång för en så benådad
talare! Ahörarskarorna blev hastigt mycket, mycket glesare
än i somras, och han själv, hur olycklig måste han inte
känna sig! En upplyst och bildad man som han kan ju
omöjligt tro på att det var något övernaturligt med i spelet,
men å andra sidan kunde han inte heller misstro sina
sinnens vittnesbörd. Han måste ju frukta, att han var på
vägen mot vansinne.
Fru Sundler talade med verklig känsla. Hon hade tårar
i ögonen. Det var intet tvivel om att hon hade varit mycket
djupt bekymrad. Anna Svärd blev också allt mer och mer
infångad. De många orden slingrade sig omkring henne som
en fin, omärklig snara. Hon kunde snart inte se saken på
annat sätt än fru Sundler. Hon skulle inte nu ha kunnat
resa sig till motstånd och vara ohövlig som i början av
samtalet. Nej, det var något, som band henne.
— Men vad tror du då att det var för slag? frågade hon.
— Jag säger, som sanningen är, fru Ekenstedt. Jag vet
inte. Kanske att det var samvetskvalen, som tog sig detta
uttryck, kanske var det moderns tankar, som på något sätt
framkallade hans synvilla. Men han känner det så föröd-
99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
