Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Söndagshatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÖNDAGSHATTEN
mådde, för att hennes man nästa dag skulle få predika
ostörd och slippa att bli skrämd.
Följande morgon, när hon i sällskap med mannen
vandrade till kyrkan, kände hon samma belåtenhet. Hon erfor
inte mer samvetskval, därför att hon hade gömt undan
hatten, än jägarn, som har gillrat en grop för en varg. För
vem var hon? Hon var inte härifrån Korskyrka, där alla
människor var upplysta och vällärda. Hon var Anna Svärd
från Medstubyn, och vad som troddes och hölls för sant i
de låga grå stugorna i Medstubyn, det hade hon inhämtat,
och det var den visdom, som hon rättade sig efter.
Hon var väl belåten med allting den där morgonen.
Mannen tog henne med sig in i kyrkan prästvägen genom
sakristian, och där blev hon omhändertagen av gamla
prostinnan och fick sitta vid hennes sida i prästgårdsbänken
framme i koret. Hon önskade, att någon hemifrån hade
varit där och sett henne, för det visste hon, att varken
länsmansfrun eller Ris Karin någonsin kunde bli upplyftad till
en sådan ställning som den hon nu intog.
Hon såg efter om fru Sundler fanns i kyrkan, men hon
kunde inte upptäcka henne. Då hon var fullt viss om detta,
lutade hon sig ner i bänken och bad liksom prostinnan och
alla andra. Hon anropade Gud, att han måtte stå henne bi,
så att fru Sundler inte skulle hitta på att söka efter sin
hatt i den stora kopparkitteln. Om hon bara inte funne
hatten, var Anna Svärd ganska säker om att hon inte skulle
komma i kyrkan. En fattig organistfru hade väl inte mer
än en enda söndagshatt, och när denna var borta, måste
hon stanna hemma.
Sedan satt Anna Svärd och betraktade människorna, som
sakta vandrade in i kyrkan, och blev ganska missnöjd,
därför att den inte blev alldeles full. Det fanns tomrum i alla
bänkar. Men ögonblicket därefter skrattade hon åt sig själv.
— Du börjar visst bära dej åt som e riktig prästfru, du
Anna.
Och därmed kom hon att tänka på alla de prästfruar,
som före henne hade suttit här i bänken och väntat på att
deras man skulle stiga upp i predikstolen. Vad skulle en
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
