Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Söndagshatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNA SVÄRD
Anna Svärd hade aldrig sett någon, som det hade varit
så synd om.
Hon ville helst gå sin väg. Hon behövde väl inte sitta
här och se hur mannen plågades. Men innan hon reste sig,
kastade hon från sidan en blick på gamla prostinnan
Forsius. Gumman satt orörlig med andäktigt ansikte och
knäppta händer. På henne kunde ingen märka, att inte allt
i kyrkan var, som det skulle vara.
På det sättet skulle en prästfru bete sig. Inte skulle hon
springa sin väg. Hon skulle sitta stilla med knäppta händer
och andäktigt ansikte, vad som än hände.
Anna Svärd blev också sittande. Hon dröjde kvar orörlig
och högtidlig, tills utgångspsalmen var sjungen och
prostinnan reste sig för att gå.
På det sättet fick hon tid att lugna sig. Hon hann att
besinna sig på att hon var en fattig dalkulla, som ingenting
begrep.
Hemma i Medstubyn, där trodde både kulla och mas, att
det fanns gott om sådana leda troll ute i världen, som kunde
förvända synen på folk, så att de såg det, som inte fanns. Här
i Korskyrka hade de kanske aldrig hört en sådan sak nämnas.
Hemma hos henne, där visste de att berätta om Finn-Lotta,
som hade varit en elak trollpacka och skulle brännas. Hon
fördes ut till avrättsplatsen med förbundna ögon, men innan
hon bands vid bålet, bad hon, att hon skulle få se ut över
jord och himmel än en gång. Då lossade skarprättarn på
bindeln, och med detsamma såg allihop, att tingshuset stod
i brand. Alla människor sprang då ifrån Finn-Lotta för
att rädda och släcka, och gumman gjorde sig fri och kom
undan. Men inte hade elden varit lös i tingshuset. Det var
bara trollpackan, som hade förvänt synen på menigheten.
Hemma hos henne, där visste de mycket mer än så. Där
kunde de tala om hur Jobs Erik en gång stod på en marknad
med ståndet fullt av varor, men ingenting fick sälja, därför
att en trollkarl, som huserade näst intill, en sådan där, som
kunde äta blår och spruta eld, förvände synen på
marknadsfolket. Han hade ställt så till, att Jobs Eriks blanka knivar
och skarpeggade sågar och präktiga, uddvassa liar såg Ut
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
