- Project Runeberg -  Anna Svärd /
110

(1928) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Söndagshatten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ANNA SVÄRD

varade. I samma ögonblick, som de hade rest sig från
bordet, mumlade Karl-Artur något om att han hade
huvudvärk och var tvungen att göra en promenad och lämnade
henne ensam med sina sorgsna tankar.

IL

Är det inte märkvärdigt, att det ska vara så svårt att få
det man önskar sig?

Om man önskade sig något orätt, då kunde det så vara,
men när man ingenting annat begär, än att den mannen,
som man längtar efter, ska komma på besök en eller två
eftermiddagar i veckan och sitta och språka eller höra på
musik i det lilla förmaket, då borde man ju kunna få en
sådan önskan uppfylld. Om man nödvändigt ville vara
ensam med honom, vore det ju en annan sak, men det
fordrar man alls inte. Sundler får så gärna vara närvarande.
De två har ingenting att dölja. Inte hon och visst inte
Karl-Artur.

Om man hade skickat bort Charlotte Löwensköld på
något grymt eller obarmhärtigt sätt, om hon hade måst gå
ut som fattig lärarinna eller hushållerska, då hade man ju
kunnat vänta sig straff och besvikelse. Men när man skaffar
henne det bästa parti i hela landet, ställning, rikedom och
en utmärkt man, varför ska man då inte få njuta den lilla
anspråkslösa lycka, som man begär för egen del? Varför
ska man få prostinnan Forsius till fiende fördenskull? Ty
man förstår nog. Karl-Artur skyllde på husförhör och på
allt möjligt, men naturligtvis var det prostinnan, som hade
viskat honom i örat, att folk hade börjat undra över deras
förtroliga vänskap. Naturligtvis var det för det skvallrets
skull, som vecka efter vecka gick i höstas, utan att han
visade sig.

Om man hade varit på minsta sätt skuld till att
Karl-Artur hade fått se den kära tant Ekenstedt i kyrkan, om
man hade skrämt upp honom efteråt, i tanke att detta
möjligen kunde bli en anledning till att det förtroliga umgänget

110

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:01:24 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/annasvard/0110.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free