Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Söndagshatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÖNDAGSHATTEN
återupptogs, ja, då hade man ju haft skäl att vänta sig
motgångar och obehag. Men då man endast hade försökt
trösta och bortförklara, borde man inte då ha fått tillfälle
att i lugn och ro hjälpa honom i hans bekymmer? Hade
man förtjänat, att ens man just då skulle börja att bli
svartsjuk och ställa till uppträden, så att det nästan blev
omöjligt att ta emot Karl-Artur i ens hem? Karl-Artur hade
aldrig så väl som då behövt en vän och förtrogen, och man
begärde ingenting, ingenting alls annat än att få hjälpa
honom.
Och om man då, för att lugna mannens svartsjuka,
föreslog Karl-Artur, att han skulle gifta sig, kunde däri ligga
något straff värt och fördömligt? Visserligen kunde man
inte säga Karl-Artur det verkliga skälet, han var ju en så
världsfrämmande natur och förstod ingenting dylikt, men, i
alla fall, vad kunde det ligga för orätt i detta, att man
hjälpte honom att genomföra sin käraste ungdomsdröm?
Och den där enkla kullan uppifrån vildmarken, borde hon
inte ha varit nöjd med att få leva i hans hus och sörja för
kläder och föda? Kunde man någonsin tänka sig, att en
obildad person skulle kunna fängsla honom, att han skulle
komma tillbaka från bröllopsresan alldeles förälskad och
utan en tanke för någon annan än hustrun?
Det hade varit bra kärt att få hjälpa honom att ordna
det lilla hemmet, att i samråd med honom köpa in bohag
och bestämma om reparationsarbetet. Man kunde drömma
många ljuva drömmar, medan detta pågick. Men borde man
därför straffas med att känna sig överflödig i samma
ögonblick, som den egna hustrun steg in i huset? Vem var det,
som hade gjort denna simpla varelse till prästfru? Vem var
det, som hade skänkt henne den ädlaste, snillrikaste, mest
förandligade man? Men vad visade hon för tacksamhet?
När man kom in i det lilla hemmet, som man själv hade
ordnat, då kände man hur de, som hade flyttat in där,
endast längtade efter att bli av med en.
Inte ett ögonblick hade man önskat det, men man kunde
knappast låta bli att känna en liten skadeglädje över att
"synen" hade kommit tillbaka. Det var ju vad man kunde
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
