- Project Runeberg -  Anna Svärd /
112

(1928) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Söndagshatten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ANNA SVÄRD

vänta sig, då de råd, som man hade givit, hade blivit
åsidosatta. Nej, man hade visst inte önskat det, men man hade
verkligen svårt att känna något medlidande.

Det var ju också ganska irriterande, att någon hade
stulit bort ens söndagshatt. Det var inte troligt, att det var
någon verklig stöld. Det var helt säkert bara någon spjuver,
som hade tagit bort hatten för att hindra henne att gå i
kyrkan och höra Karl-Artur predika. Det var högst
irriterande att tänka på vem denne någon kunde vara. Om det
möjligen, om det verkligen kunde vara hennes man, som
hade tagit sig det orådet före att gömma undan hatten?

Man visste ju, att Karl-Artur skulle komma för att
beklaga sig, och man väntade honom strax efter middagen,
men i stället dröjde det timme efter timme, innan han
kom. Man hade redan hunnit intala sig, att han hade
anförtrott sig till hustrun, att han hade sökt tröst hos henne
också i denna angelägenhet, som de två hittills hade varit
ensamma om. Man hade hunnit påminna sig alla
missräkningar, alla otillfredsställda önskningar, och man var inte i
det rätta lynnet att ta emot honom, då han äntligen steg
in. Man förde in honom i det lilla förmaket, man satte
sig i ett soffhörn och hörde på honom, men man var så
underligt förstämd. Man hörde honom klaga utan att bli
rörd. Man måste bita ihop tänderna för att inte ropa åt
honom, att man var trött, trött, trött, att man inte alltid
kunde vara mild och undergiven, att det fanns en gräns för
ens tålamod, att man inte var den, som kunde tagas och
slängas efter behag.

Man hörde honom säga, att han hade gjort en lång
promenad för att kunna fatta ett lugnt beslut, men att allt
ännu gick runt för honom. Sedan kom allt det gamla om
att han inte stod ut med denna förföljelse, att han måste
ta avsked från prästämbetet, att det var detta, som modern
fordrade av honom.

En annan gång skulle man ha ansträngt sig till det
yttersta för att trösta honom. I dag är man knappast i
stånd att höra på honom. Man håller sig stilla, men det
rycker i fingertopparna. Man ville sätta in naglarna i

112

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:01:24 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/annasvard/0112.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free