- Project Runeberg -  Anna Svärd /
117

(1928) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Söndagshatten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SÖNDAGSHATTEN

skulle jag låta detta hindra mig från att vara lycklig med
min hustru, i mitt hem?"

Hustrun tycktes gissa hans tankar.

— Nu ska du veta en sak, du Man, sade hon. Du ska
aldrig mer behöva bli skrämd i körka. Det ska jag
svara för.

Karl-Artur smålog åt denna trygga försäkran. Han visste
mer än väl, att hans oerfarna och okunniga hustru inte
kunde hjälpa honom, men den medkänsla, som förrådde sig
i hennes ord, verkade lugnande och befriande.

— Jag vet, att du älskar mig tillräckligt för att vilja
bära alla mina bördor, sade han med ett varmt tonfall och
kysste henne än en gång.

Detta var ett ögonblick av stor och välgörande lycka.
Kärleken ingöt i den unge mannens sinne sin glädje och
sitt mod. Han såg in i en framtid, där han och hans hustru,
alltid förenade i samma ömhet, i detta lilla hem skapade
ett paradis, som skulle bli hela församlingen till ett
föredöme.

— Hustru, viskade han, hustru, vi ska hjälpas åt. Vi ska
bli mycket lyckliga.

Han hade knappast talat ut, förrän de hörde den yttre
dörren ryckas upp häftigt och bullersamt och fotsteg stampa
mot golvet i mellangången.

Anna Svärd reste sig hastigt, och då de besökande kom
in, stod hon och plockade bort smörasken och de överblivna
brödskivorna från matbordet.

Karl-Artur satt kvar på sin plats och mumlade något om
att det var märkvärdigt, att man inte kunde få vara i fred
så här sent på kvällen. Men då han såg, att det var organist
Sundler och hans hustru, som hade kommit, reste han sig
och gick emot dem.

Organisten, som var en storväxt, gammal man med
uppstående vitt hår över ett ansikte, som alltid var rött och
svullet, tycktes den här kvällen vara rödare och mera
svullen än vanligt. Han hade sin hustru under armen och
tågade med henne fram mitt i rummet. Så frisk vinter det

117

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:01:24 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/annasvard/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free