Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Söndagshatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNA SVÄRD
än rådde ute, lät han dörren stå öppen efter sig. Han varken
sade god afton eller sträckte ut handen för att hälsa.
Det var lätt att se, att han var fruktansvärt uppretad,
men just detta gjorde väl, att han såg ganska ståtlig ut.
Anna Svärd förstod, att han var en duktig karl, medan fru
Thea, som hängde vid hans arm, föreföll henne som en
utsliten gammal disktrasa. "Hon har en bra man", tänkte hon,
"men själv har hon varit doppad i alltför mycken smuts.
Hon kan aldrig bli ren mer."
Knappast hade hon tänkt ut, förrän hon märkte, att fru
Thea bar sin fina söndagshatt på huvudet.
— Åhå, sade hon för sig själv, nu kommer det.
Hon gick bort till dörren för att stänga och undrade då
om det inte skulle vara klokast att springa sin väg från
alltsammans. Men hon bemannade sig och stannade tappert kvar.
Organisten gick till anfall utan krus och komplimanger.
Han berättade, att hans hustru inte hade kunnat finna sin
söndagshatt, då hon skulle gå till kyrkan denna samma
morgon. Hon hade trott, att den hade blivit stulen, men nu
på kvällen hade de efter ett långt gemensamt sökande funnit
hatten nerstoppad i en kopparkittel, som stod högst på
kökshyllan. Hustrun hade då anklagat honom, organisten,
för att ha gömt undan hatten, men han visste, att han var
oskyldig, för så vitt som han inte skulle ha gjort det i
sömnen. Däremot hade han hört, att Karl-Arturs hustru
hade varit hos dem flera timmar föregående dag. Ja, nu
var han där för att göra en öppen fråga och få rent besked.
Anna Svärd steg genast fram och förklarade, att det
förhöll sig, som han trodde. Medan fru Sundler hade gått ner
i källarn för att hämta saften, hade hon smugit ut i
förstugan efter hatten och gömt den i kitteln.
Under det att hon avlade sin bekännelse, kände hon hur
hon sjönk och sjönk. Hon sjönk i organistens ögon, och hon
sjönk i Karl-Arturs. Däremot drog fru Sundler ihop ögonen
och kisade bort till henne med tydligt intresse.
— Men varför i Herrans namn bar fru Ekenstedt sig åt
på det viset? frågade organisten helt bestört, och
Karl-Artur upprepade frågan med gäll röst.
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
