Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Söndagshatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÖNDAGSHATTEN
— Varför i Herrans namn? Vad ville du? Vad
menade du?
Anna Svärd förstod efteråt, att det hade varit bättre, om
hon inte hade sagt sanningen, utan hittat på någon
und-skyllan. Men i det ögonblicket var hon glad att få tala om
rätta sammanhanget. Hon glömde bort, att hon inte var i
Medstubyn och talade med Svärdsmor och Jobs Erik. Hon
trodde, att hon skulle kunna krossa och tillintetgöra fru
Sundler, den där disktrasan.
— Jag ville, att hon där int skulle komma te körka i dag,
sade Anna Svärd och pekade på fru Sundler.
— Men varför då? Varför?
— Därför att hon förvänder syna på mannen min, så att
han ser vad som int finns.
De blev häpna alla tre. De stirrade på henne, som om
hon skulle ha varit en död, som stigit upp ur sin grav.
Vad var det hon sa? Hur kunde hon tro? Hur kunde
hon inbilla sig?
Anna Svärd vände sig direkt till fru Sundler. Hon tog
ett par steg framåt, så att hon kom tätt inpå henne.
— Vill du neka te att det är du, som förvänder syna
på’n? Du kan fråga prostinna, ja, du kan fråga varenda
en, som fanns i körka, om di har hört bättre predikan än
den han höll i dag. Men så snart som du kom in, så var
det slut för’n.
— Men fru Ekenstedt, kära fru Ekenstedt! Hur skulle
jag kunna? Och även om jag kunde, hur skulle jag vilja
skada Karl-Artur, min och min mans bästa vän?
— En kan aldrig veta vad tockna som du kan hitta på.
Karl-Artur grep hustrun hårt i ena armen och ryckte
henne tillbaka. Han tycktes frukta, att hon skulle kasta sig
över fru Thea och slå henne.
— Tyst! ropade han. Inte ett ord mera!
Organisten stod framför henne med knutna näver.
— Akta dig för vad du säger, din bondjänta!
Den enda, som bibehöll sitt lugn, var fru Sundler. Hon
började till och med skratta.
— För all del, låt oss inte ta detta så allvarligt! Fru
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
