- Project Runeberg -  Anna Svärd /
134

(1928) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Paradiset

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ANNA SVÄRD

fållbänken, där barnen hade sovit, och om han antydde, att
man borde öppna dörren en smula och få in litet frisk luft,
så förklarade hustrun, att hon hade haft dörren ståendes
öppen en lång stund, när hon sopade golvet på morgonen,
och att de inte hade råd att kyla ut stugan mer än en gång
om dagen, för de hade ju ingen guldgruva att ta ur.

Eftersom alla tio barnen skulle bo hos honom, så fick
han också lov att finna sig i att deras söndagskläder, jackor
och rockar, kjolar och byxor hängde i mellangången, där
alla de, som hade något ärende till den lilla prästgården,
kom i tillfälle att betrakta dem. Men något dylikt var
alls inte brukligt i Korskyrka, och han sade till hustrun,
att kläderna måste bäras upp på vinden. Då fick han veta,
att på vinden fanns det både råttor och mal. Där skulle
kläderna bli fördärvade på ett par månader, och att ersätta
den förlusten, det visste hon sig rakt ingen råd med, för hon
hade ju ingen guldgruva att ta ur.

Hustrun var vackrare än någonsin, hon älskade honom
med den ömmaste kärlek, och hon var stolt och lycklig över
att ha honom hemma. Han för sin del älskade henne tillbaka.
Det fanns inte det minsta tvivel om att inte han och hon
skulle ha blivit lyckliga, om inte barnen hade varit.

Han måste erkänna, att ingen människa kunde ha bättre
hand med barn än hans hustru. Han såg aldrig en enda
gång, att hon smekte dem, och slog dem gjorde hon inte
heller, men gräla det kunde hon göra med besked, och om
det var någonting, som var i olag, så var hon ganska vresig
emot dem. Hurudan hon visade sig, betydde emellertid
ingenting, de små fann henne alltid lika tilldragande. Det
var inte bara Torpar-Matts barn, sohi tyckte om henne. Om
det hade funnits rum i köket, så skulle alla barn i kyrkbyn
ha kommit dit för att sitta i timtal och följa hennes minsta
rörelse med ögonen och tåligt vänta på att hon skulle ge
dem ett gott ord.

Var det inte ett under hur hon hade förvandlat de tio
barnen från de värsta latmaskar till de raskaste
arbetsmyror? Och fastän de måste arbeta från morgon till kväll,
så var de numera rödkindade och knubbiga. Det tycktes

134

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:01:24 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/annasvard/0134.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free