- Project Runeberg -  Anna Svärd /
147

(1928) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Syndafallet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SYNDAFALLET

se ätter dom. Vi tänker på hur dessa barna förut sprang
omkring här på backera trasiga och vilda. Dä ä e stor
gärning, som prästfolke har gjort.

— Ja, det är det, sade Thea, och vet Per-Ers-mor, att om
det funnes en människa, som visste en utväg att göra slut
på detta strävandet med barnen, så skulle hon knappast
vilja komma fram med den. För det är synd att avbryta
något, som är så vackert och som väcker en så allmän
beundran.

Karl-Artur hade suttit med nedböjt ansikte, nu såg han
hastigt upp. Det kom ett uttryck av förväntan och
förhoppning över dragen.

— Fru Sundler menar fäll inte, att dä skulle finnas någen
ann, som skulle vilja ta hand om barna? sade bondhustrun.
Vi vet då inte om här i Korskyrka, att di har nåra andra
släktingar än en farbror, och han var utfattig, han liksom
far deras.

— Men om nu den farbrodern hade fått ett gott gifte
och satt med egen gård och en god hustru? Man tycker
inte, att det skulle vara omöjligt, att han toge hand om
barnen, ifall han visste, att brodern vore död.

— Nä, om dä förhåller sej på dä vise, sade bondkvinnan.

Hon hann inte fortsätta. Dörren till doktorns rum
öppnades i detsamma, en patient kom ut, och det var hennes
tur att stiga in.

Då Karl-Artur och Thea hade blivit ensamma, uppstod
några ögonblicks tystnad.

Thea började därpå i en helt annan ton än den hon
dittills hade begagnat. Hon var idel skälvande lidelse.

— Jag har suttit där hemma och bett till Gud, att han
skulle hjälpa dig, sade hon. Jag visste ju, att du ville leva
fattigt och enkelt, men aldrig kunde jag tro, att du själv
skulle sitta och pligga skor och hugga ved. På det här
sättet måste du gå under. Jag tycker, att jag står i ansvar
för dig. Jag borde vaka över dig, och jag får inte en
gång bjuda dig hem till mig. Det är förskräckligt,
förskräckligt.

147

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:01:24 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/annasvard/0147.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free