- Project Runeberg -  Anna Svärd /
150

(1928) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Syndafallet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ANNA SVÄRD

den tunga börda, som vilade över dem båda, och mest Över
henne förstås. Han hade föreställt henne, att när hon nu
fram på sommarn skulle få ett eget litet barn, skulle hon
inte kunna hålla på att arbeta för de andra såsom hittills.

I detta hade hon tyckt att han hade haft rätt, och hon
hade blivit tvehågsen och inte rätt vetat hur hon ville ha
det. Detta talet om Gud hade förvirrat henne. Barnen var
så snälla. Gud ville kanske, att de skulle få det bättre, än
de hade haft det hos henne. Och Karl-Artur hade visst haft
det svårt, värre, än hon hade förstått. Men hon begrep det
nu, när hon hörde hur vackert och väl han talade för att
barnen skulle få resa.

Barnen hade varit märkvärdigt litet ledsna över att lämna
henne. De skulle få komma ut och se nytt. Farbrodern hade
hästar och kor och grisar och höns, som de skulle få fodra
och ställa med. Och han hade en hund, som kunde tacka för
mat och härma klockarn, när han tog upp psalmen i kyrkan.
Barnen hade väl aldrig trott, att de skulle bli så lyckliga,
att de skulle få höra en hund sjunga psalmer.

När de var resta, hade hon satt sig pä den rankiga
stenen utanför stugan, och där satt hon kvar alltjämt. Hon
var alldeles håglös. Så där hade hon inte suttit stilla med
händerna i kors på ett par år annat än om söndagarna och
knappast då. Hon sade till sig själv, att hon borde vara
nöjd nu, när hon äntligen kunde få vila ut ett tag.

Mannen kom ut till henne. Han satte sig tätt intill henne,
tog hennes hand och talade om hur lyckliga de nu skulle
bli. Han trodde, att barnen hade blivit skickade i deras väg
som en prövning, och när de nu hade tagits ifrån dem, så
var detta ett tecken till att Gud med välbehag hade sett vad
de hade gjort för dessa små.

Hon visste ju, att hon var ingenting emot honom, att hon
ingenting förstod av Guds vägar och att hon inte en gång
hade kunnat lära sig att läsa i bok, men hon blev ond på
honom i alla fall. Hon svarade honom, att de här barnen
hade blivit skickade till henne av Guds nåd och att hon
inte visste vad ont hon hade gjort, eftersom de hade blivit
tagna ifrån henne.

150

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:30:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/annasvard/0150.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free