- Project Runeberg -  Anna Svärd /
151

(1928) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Syndafallet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SYNDAFALLET

När mannen hade fått det svaret, hade han rest sig och
gått sin väg utan ett ord. Och hon hade inte kallat honom
tillbaka, och inte heller ångrade hon sig. Hon var som ett
fat fyllt med besk galla. Det var inte lätt att komma nära
henne, utan att bitterheten sköljde över.

Hon visste, att hon borde gå in i stugan och städa och
flytta undan efter barnen, men hon var rädd för att gå in.
Hon var rädd för den stora tomhet, som skulle möta henne.

Nu skulle hon komma att känna sig lika hjälplös och
övergiven som första tiden efter giftermålet, innan hon hade
tagit sig an barnflocken. Sedan dess hade hon känt trygghet
och ro. Nej, att hon hade kunnat vara så dum och låta
någon ta barnen ifrån henne!

Hon satt och såg för sig arbetsvagnen, som hade kört
bort med dem. Barnen hade lastat den med sina klädbylten
och med annat, som passade för dem att ta med sig. Några
av de minsta hade fått åka, men farbrodern och de äldre
skulle gå. Han hade skrattat och sagt, att det såg ut, som
om han komme körande med ett skojarlass, för skojare
bruka ju åka omkring på det där sättet med ungar och
klädbylten.

Det hade gått så märkvärdigt lätt för barnen att säga
farväl till henne. De hade bara tänkt på vagnen och hästen
och på det, som de skulle ta med sig, och de hade varit
mest ledsna över att kattungen inte ville följa dem. De hade
knappast fällt en tår. Hon hade inte gråtit, hon heller. Men
knappast var de borta, förrän hon blev rädd. Hon tänkte
på farbroderns ansikte. Det var inte så säkert, att han var
så där mild och godmodig, som han hade visat sig i deras
stuga. Han var visst både falsk och elak och snål. Barnen
skulle få det svårt hos honom.

Detta kom för henne som något alldeles säkert, det var
ingenting att tvivla på. Hon hade velat springa efter barnen
och hämta dem tillbaka, men hon hade inte kommit sig för.
Varför gjorde hon det inte, medan det ännu var tid? Nu
kunde hon inte få ro för den tanken, att barnen skulle få
frysa och svälta.

Det höll på att bli vår nu. Snön var borta, och solen

151

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:01:24 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/annasvard/0151.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free