- Project Runeberg -  Anna Svärd /
155

(1928) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Skåpet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SKÅPET

vara glada, om vi kan fö och klä oss själva och den lille,
som vi väntar."

Hon fortfor att sticka, med munnen stramt hopknipen och
ögonen stelt riktade på arbetet. Under tiden tänkte hon efter
om allt, som påminde om barnen, nu var bortskaffat, så
att hon skulle kunna fortsätta att inbilla sig, att hon aldrig
hade haft dem omkring sig.

Strax därefter hörde hon först ett svagt buller och så en
duns. Kattungen, som hade varit de tio barnens bästa
lekkamrat, hade vaknat ur sin söta sömn i spisen och hoppat
upp på bordskivan för att leka med hennes garnnystan.

Hon fångade fort in kattungen. Ingen kunde mer än den
föra tankarna på de förra lekkamraterna, och hon ville
slänga ut den genom dörren. Men då hon kände den varma,
mjuka kroppen under handen, kunde hon inte låta bli att
smeka den. Därvid trillade ullgarnsnystanet ner på golvet,
och katten for med ett par långa skutt efter det. Nystanet
rullade undan. Katten ville hålla det stilla, men det for
undan alltjämt. Också Anna sökte fånga in nystanet, för att
inte garnet skulle fördärvas, och det blev en vild lek.
Kattungen jagade från hörn till hörn, och nystanet bar sig åt,
som om det hade fått liv, det också. Anna måste skratta,
medan hon förgäves sökte hejda dess fart. "Nu har barna
roligt åv detta", tänkte hon och lät leken fortgå längre än
nödvändigt, för att de små skulle få en liten lustighet.

— Men, barn, kom och hjälp mej! ropade hon.

Knapi)t var det sagt, förrän hon kom ihåg sig. Nu fick

hon raskt tag i katten, gav den ett slag över ryggen, så att
den skrek, och slängde ut den.

— Ska jag aldrig få di här barna ur tankarna? sade hon
helt högt, medan hon nystade upp garnet. Jag ska då fäll
aldrig gå och bli tosig heller.

Hon gick fram och tillbaka en stund och vred sina händer
liksom i plågor, men hon satte sig rätt snart ner till arbetet
igen. Och glad var hon, att hon detta hade gjort, för det
dröjde inte två minuter, innan dörren gick upp och gamla
Ris Karin från Medstubyn stod på tröskeln.

Ris Karin hade varit inom hos henne med hälsningar

155

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:01:24 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/annasvard/0155.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free