Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Skåpet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNA SVÄRD
ifrån Medstubyn både detta året och det föregående. Men de
förra gångerna hade köket varit fullt av barnungar, redskap
och surrande arbete. Hon gjorde stora ögon, då hon såg den
nuvarande ordningen.
— Men vad i all sin dar! utropade hon och tittade åt
alla håll.
Hon fick så många frågor över sig, Ris Karin. Hon fick
lov att tala om hur det stod till ined Svärdsmor och Jobs
Erik, med länsmansfolket och prostens, med Ris Ingborg
och klockar Medberg. Det fanns ingen människa i hela
Medstubyn, som hon inte var tvungen att lämna besked om.
När den första nyfikenheten var stillad, fick Anna brått
med att koka kaffe. Hon skyndade till vedskjulet efter ved
och till brunnen efter vatten. Hon blåste på elden för att
få den att låga upp. Hon malde kaffe, hon skar upp ett par
mjuka brödskivor och dukade fram koppar och fat. Hon
småsprang i brådskan och skramlade hårt med allt, som
kom under hennes händer. Ris Karin förstod, att hon måste
skjuta upp med att fråga efter de tio barnen, tills Anna
hade kommit i ro vid kaffebordet.
När de äntligen satt med var sin sockerbit i munnen
och det skållheta kaffet var uthällt på faten för att svalna,
fick Karin över sig en ny störtflod av frågor. Nu gällde
det de gamla kamraterna. Hur gick det för dem alla, både
karlar och kvinnfolk? Höll Annstu Lisa på att vandra, så
gammal som hon var, och var hon likaså galen efter att
spela kort som förr i världen?
Men Annstu Lisa var Karins särskilda goda vän och
medtävlare, och det gav samtalsämne tillräckligt under både
tår och påtår att tala om alla hennes missgärningar och
småknep. Ris Karin tyckte, att en sådan människa inte borde
släppas ut på landsvägen för att driva handel. Det var en
skam för alla, som sökte att göra rätt för sig, att en sådan
skulle få vara deras kamrat.
Så blev kaffet drucket, och det var tid för den gamla
dalkullan att gå sin väg. Hon var inte dummare, än att hon
begrep, att Anna inte ville tala om för henne vart barnen
hade tagit vägen, men som hon visste, att hon kunde få be-
156
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
