Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Skåpet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÅPET
sade hustrun utan att dock på minsta sätt misstänka, att så
kunde vara förhållandet.
Karl-Artur hostade och harklade ett par gånger, men så
kom det fram, att organist Sundler hade varit där. Han
hade varit så lycklig över att han nu kunde gå uppe efter
att ha varit sjuk hela vintern. Karl-Artur hade sagt, att han
borde sköta sig denna sommar, för att inte eländet skulle
börja på nytt nästa vinter, och organisten hade svarat, att
han inte begärde bättre än att få fara till Loka brunn och
bada bort sin gikt, men han hade ju inga pengar.
— Men int har du fäll gett’en detta, som barna har
skicka oss? for Anna ut i häftigt förebrående ton.
— Min kära vän, sade Karl-Artur och blev mycket stel
och högdragen, kan du säga mig något ädlare bruk av en
Guds gåva än att använda den till ett barmhärtighetsverk?
Anna gick tätt inpå honom. Hon var blek, och de djupa
ögonen låg som skälvande gnistor inne i ansiktet. Det såg
nästan ut, som om hon hade velat med våld ta tillbaka sina
pengar.
— Men förstog du int vad jag sa, du Man, att detta var
ett tecken och en hälsning, som barna hade gett oss? Du
tänker int på hur den karln bar sig åt mot mej, sist han
var inom här hos oss.
— Kanske det var just på detta, som jag tänkte, sade
Karl-Artur.
Anna tog till att skratta högt och våldsamt, men utan all
munterhet. Karl-Artur vände sig otåligt emot henne.
— Finner du detta så löjligt?
— Å nej, inte detta. Men jag kom å tänka på någe annat.
Jag undrar när det var, som organisten kom hit te dej.
— Han? Nå, det var kanske för en halvtimme sedan.
Han var inte länge här. Du borde ha mött honom på
hemvägen.
— Han var fäll int så noga om å komma i möte mä mej,
tänker jag.
Hon tog till att skratta på nytt, hemskt och ohyggligt.
Karl-Artur stramade upp sig till allt större värdighet.
11. — Lagerlöf, Anna Svärd. 161
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
