Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Kortleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KORTLEKEN
värdig och tyst en stund, men gjorde helt oväntat om
samma hopp och knäppningen med fingrarna.
— Nu är jag riktigt full ändå, sade han på nytt. Tänk,
att det är så roligt!
Människorna fann detta mycket lustigt, men Karl-Artur,
som avskydde allt slags dryckenskap, fann uppträdet
obehagligt och vände bort ögonen, ända tills hans körsven
upplyste honom, att det hela inte var något annat än ett
skämt.
— Han där är inte mer full än jag, sade han. Han brukar
stå så där och spektaklas på varenda marknad han kommer
te bara för å få folk å skratta.
Det gjorde Karl-Artur ont om hustrun, som satt
ihop-kurad i spisen och inte hade minsta aning om det muntra
liv, som pågick alldeles i närheten. "Vilken skada, att hon
inte kommer hit!" tänkte han. "Hon skulle kanske råka
någon av de gamla kamraterna, som hon alltid bevarar i
så kärt minne. Hon skulle ryckas lös ur den dysterhet, som
nu tynger henne."
Emellertid fördes hans tankar snart i en annan riktning.
Såsom fallet brukar vara på marknader, hade här infunnit
sig en hel mängd löst folk, skojare och andra, vilkas
förnämsta näringsfång var häst- eller klockbyte. En av dessa
gynnare kom nu körande framåt bygatan i full karriär,
troligen för att visa någon spekulant vad hans häst kunde
åstadkomma. Karl-Artur såg honom redan på långt håll,
en mörk, smärt man, som stod upprätt i kärrsitsen för att
bättre kunna komma åt att svänga piskan över en liten gul
hästkrake. Karlen skränade och svor, hästen rusade framåt,
vild av skräck, folk kastade sig åt sidan för att inte bli
överkörda. Även Karl-Arturs körsven sökte vika undan, men
trängseln hindrade honom, och ett ögonblick såg det ut,
som om de båda åkdonen skulle stöta mot varandra.
I sista minuten ropade skojarn några lugnande ord till
sin häst och drog in tyglarna. Då han därpå i sakta lunk
for förbi den unge prästen, lyfte han helt artigt på en
mössa, varifrån halva skärmen var bortriven.
— Tjänare, kusin! ropade han. Tusan, vad du ser mal-
171
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
