Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Kortleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNA SVÄRD
äten ut! Kasta av dig svartrocken, och kom till mig! Det
här är liv, som heter duga. Han smällde på hästen, som
satte av i trav, och Karl-Artur, som kände sig generad
över mötet, uppmanade karlen, som körde honom, att nu
på allvar försöka komma ut ur marknadsvimlet.
Väl framme på stora landsvägen, satt den unge prästen
och tänkte på sin kusin, Göran Löwensköld ifrån Hedeby,
som i unga år hade rymt från fädernegården, slagit sig ihop
med tattare och annat löst folk och aldrig hade visat minsta
lust att återvända till ett regelbundet levnadssätt.
Hittills hade Karl-Artur alltid betraktat sin kusin som en
förfallen och misslyckad människa, en skamfläck för
familjen, men denna dag var han mindre benägen att fälla den
vanliga stränga domen över honom. En sådan där
landstrykares liv var kanske inte utan sitt behag. Där fanns
friheten, där fanns det oväntade. Bakom varje krök av
vägen skymtade ett äventyr. För en sådan man fanns inga
predikningar, som måste vara färdiga på bestämd dag, inga
tråkiga journaler att föra, inga långrandiga kyrkostämmor.
Kanske att kusinen inte hade gjort ett alldeles förkastligt
val, då han hade utbytt herrgårdssalongen mot landsvägen.
Karl-Artur hade själv ganska rik erfarenhet av
landsvägen. Under studieåren, då han fyra gånger om året hade
åkt mellan Karlstad och Uppsala, hade han gjort dess
närmare bekantskap. Han hade där upplevat många sorglösa
dagar. Med glädje påminde han sig de brokiga rader av
blommor, som kantade den, de vackra utsikterna från toppen
av kullarna, matsäcksätningen på de trevliga
gästgivargårdarna, samspråken med gemytliga skjutsbönder, som under
årens gång hade lärt sig att känna igen honom och med
undran frågade honom om han skulle hålla på där i
Uppsala, tills han bleve vis som kung Salomo.
Han, som alltid hade älskat livet ute i naturen, hade
tyckt om landsvägsresorna för deras egen skull. Medan
andra hade beklagat sig över dem, hade han tänkt för sig
själv: "Jag förstår inte vad de jämrar sig över. Landsvägen
har alltid varit min vän. Jag tycker om de branta backarna,
som ger omväxling åt resorna. De djupa, enformiga
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
