- Project Runeberg -  Anna Svärd /
180

(1928) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Mötet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ANNA SVÄRD

gråpappershögarna, skrivstolen, piphyllan, allt detta, som
framkallade bilden av den käre hädangångne. Men
Charlotte lät icke gäcka sig. Hon visste, att det inte endast var
detta, som förde henne åter till hemmet. Eftersom ny
kyrkoherde ännu inte var utsedd, hade hon utbett sig rätt att än
ett år få bo kvar i prostgården, och nu gällde det för den
gamla att hålla ställets ära uppe, att tillse, att rabatterna
på rundeln skulle vara lika välvårdade, vildvinet lika
väl-klippt, grusgångarna lika konstfullt krattade och
gräsmattorna lika jämnt gröna som på mannens tid.

Charlotte, som ämnade stanna i prostgården ett par dagar,
för att prostinnan skulle hinna vänja sig vid sin ensamhet,
hade gjort sig ett nöje av att sova i sitt flickrum. Det var
nästan, som om hon hade velat tillropa de gamla väggarna:
"Se här är jag nu, jag, Charlotte. Ni känner naturligtvis
inte igen mig. Se på min klänning, på min hatt, på mina
skor och framför allt på mitt ansikte! Så här ser en lycklig
människa ut."

Hon gick fram till en spegel, som hade hängt där redan
under hennes flicktid, och granskade sin bild.

— Hela världen säger, att jag är åtminstone tre gånger
så vacker som förr, och jag tror, att hela världen har rätt.

Med ens såg hon bakom sin egen strålande bild ett blekt
flickansikte, som lystes upp av ett par dystert brinnande
ögon. Hon blev helt allvarsam.

— Ja visst, sade hon, jag trodde nog, att vi skulle råkas
här igen. Stackars tös, så olycklig du var på den tiden! Ja,
den kärleken, den kärleken!

Hon skyndade bort från spegeln. Hon var förvisso inte
hitkommen för att fördjupa sig i minnet av den förfärliga
tid, då hennes förlovning med Karl-Artur hade blivit
uppslagen.

Man kan för resten ingalunda vara viss om att hon
betraktade det, som hade övergått henne den där sommarn,
enbart som en olycka. Den rika fru Charlotte Schagerström
visste mycket väl, att det, som utgjorde hennes förnämsta
charm, detta drag av otillfredsställd längtan, som om livets
härligaste gåvor hade gått henne förbi, detta poetiska vemod.

180

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:01:24 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/annasvard/0180.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free