- Project Runeberg -  Anna Svärd /
190

(1928) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Mötet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ANNA SVÄRD

— Men då, avbröt Karl-Artur, då kysste jag dig.

I samma ögonblick, som Karl-Artur uttalade orden, såg
han en man stå bakom det motliggande fönstret. Vem det
var kunde han inte urskilja. Gestalten försvann i samma
ögonblick, som han fäste blickarna på honom. Han visste
knappast om han verkligen hade sett någon.

I alla händelser kunde han inte förmå sig att oroa
Charlotte med detta. De hade ju endast stått i fönstret och
språkat. Vad mer, om någon av arrendatorns folk eller
kanske någon trädgårdsarbetare hade sett dem? Det kunde
inte ha något att betyda. Varför störa denna stund av lycka?

— Ja, sade Charlotte, du kysste mig, och jag förstod helt
plötsligt varför skogen hade iDlivit blå och varför jag hade
måst dansa inne i dimman. Ack, Karl-Artur, hela mitt liv
förvandlades i den stunden. Vet du, jag hade en
förnimmelse. Jag tyckte, att jag kunde se ner i min egen själ,
och över dess vida marker växte vårblommorna opp.
Överallt, överallt. Blekvita, ljusblå och ljusgula vårblommor.
Jag såg dem där i tusental, de myllrade fram ur jorden.
Jag vet inte om jag någonsin har sett något vackrare.

Hon hade talat sig rörd. Nu glimmade en tår i hennes
öga, och stämman skälvde ett ögonblick, men hon återvann
genast sitt förra lugn.

— Min vän, sade hon, kan du nu förstå varför dessa
vårblommor påminner mig om den första kärleken?

Han grep hårt om hennes hand.

— Ack, Charlotte! började han.

Men då reste hon sig.

— Se där, sade hon, varför vi kvinnor aldrig kan helt
glömma den, som lät kärlekens sol först lysa över oss. Nej,
vi kan aldrig glömma honom. Men å andra sidan är det
väl också endast få, ja, endast ytterst få ibland oss, som
förblir kvar i vårblommornas land. Vi förs bort till något
mäktigare och större.

Hon nickade emot honom, skälmskt och vemodigt på
samma gång, gjorde ett tecken, att han inte skulle följa
henne, och försvann.

190

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:01:24 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/annasvard/0190.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free