- Project Runeberg -  Anna Svärd /
207

(1928) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Olyckshändelsen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

OLYCKSHÄNDELSEN

var det inte tal om. Men det fanns en massa tjänare på de
många bruken, otaliga fattiga, änkor och faderlösa, som
borde bli ihågkomna.

Detta var förfärligt ansträngande. Han kände svetten
rinna neråt kinderna. Han bet ihop tänderna för att inte ge
vika för plågor och mattighet.

— Kan vi inte lämna åt fru Schagerström att göra
lämpliga donationer? frågade lagkarlen, som förstod hur
han led.

Jo, det kunde man naturligtvis, men det var också något
annat. Hans föräldrar och syskon. De borde väl också ha
ett bevis på att han hade kommit ihåg dem i sin sista stund.

Han ansträngde sig förgäves för att göra sig förstådd och
måste upphöra för att inte förlora sansen på nytt.

Juristerna började redigera texten. Sedan skulle
testamentet läsas upp för honom, och han skulle för inkallade
vittnen förklara, att detta var hans sista vilja och testamente.
Hur skulle han orka med allt detta?

Det hade blivit så sent, att mörkret hade kommit, och
man hade burit in ljus. Men för honom var rummet lika
dunkelt. Ljusen tycktes inte ha någon verkan. Han låg i
dödens skugga.

Nå, i alla fall behövdes det nu blott en sista
ansträngning, så vore alla plikter fyllda, och han finge dö lugn.
Det värsta hade ju inte inträffat. Charlotte var inte kommen.

Men hördes inte just nu bullret av hjuldon än en gång?
Körde man inte fram till trappan? Slogs inte förstudörren
upp med en fart, som endast en enda människa tillät sig?
Gick det inte som en stöt av liv, av hopp genom hela huset?
Hördes inte den klara, befallande rösten fråga ut
tjänstefolket där ute i hallen om hur här stod till?

Betjänten Johansson lyfte huvudet, ögonen sken upp,
han skyndade mot dörren. Hushållerskan hade gläntat på
den för att förkunna vad redan hela huset visste.

— Frun! viskade hon. Nådig frun!

Ja, nu fick han inte ge tappt. Nu skulle den värsta
striden stå.

När Charlotte kom in i rummet, borde det ha varit hennes

207

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:01:24 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/annasvard/0207.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free