- Project Runeberg -  Anna Svärd /
214

(1928) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Mamsell Jaquette

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ANNA SVÄRD

Överstinnan satt och såg ner på sin stickning och lade
inte alls märke till att hennes dotter satt med ögonen fästa
på folkströmmen, som rörde sig över bron, utan allt
fortgick på bästa sätt, så länge som mamsell Jaquette inte
tappade tråden. Men rätt som det var, råkade hon in på
ett annat brev än det, som hon just höll på med. Hon
hoppade plötsligt över från hösttermin till vårtermin, och
som breven var mycket lika varandra, läste hon vidare med
samma utmärkta betoning och samma uthållighet, ända tills
överstinnan började gråta och säga, att hon ville läsa själv.
Nu hade ju Jaquette återigen hoppat över en sju, åtta brev.
Hon unnade henne inte att höra dem. Hon ville slarva dem
ifrån sig. Och det var ju heller inte underligt, för hon hade
aldrig känt någon riktig kärlek för sin bror, det hade för
resten inte Eva heller och inte Arcker, svågern, ja, inte en
gång hans egen far.

Överstinnan suckade och grät bitterligen över familjens
kärlekslöshet, men Jaquette brydde sig inte om att försvara
varken sig själv eller de övriga. Hon ringde på husjungfrun
för att få in litet sylt och bakelse, och härvid blev
överstinnan innerligt glad och glömde bort sin olycka. Inte förr
hade hon lagt skeden ifrån sig, än hon frågade om Jaquette
inte ville göra henne den glädjen att läsa för henne en smula
ur Karl-Arturs brev. De%var så innerligt vackra, och det
var nu så längesedan, som hon hade hört något ur dem.

Då tog mamsell Jaquette på nytt upp brevbunten, och på
nytt läste hon mycket vårdat och uttrycksfullt. Överstinnan
satt fin och förnäm och lyssnade, såsom hon nu hade lyssnat
i nära tre års tid till samma brev.

Hon var utmärkt väl klädd och väl kammad, och på
fötterna hade hon små brokadskor som alltid. Men hon var
nu en blekgul liten gumma, sammansjunken och kraftlös.
Man kunde bara ana sig till det behag, som en gång hade
vilat över detta ansikte, och till glansen i de söta ögonen.
Överstinnan var som en utblommad ros. De sista bladen
satt ännu kvar, men det behövdes endast en liten fläkt för
att de skulle falla.

Men mamsell Jaquette var en mycket otillfredsställande

214

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:01:24 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/annasvard/0214.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free