- Project Runeberg -  Anna Svärd /
224

(1928) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Annstu Lisa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ANNA SVÄRD

Helt hastigt kom hon dock att höra något, som förmådde
henne att stanna och lyssna. Mittibland människornas prat,
positivens gnissel, boskapens bölande, fordonens rassel,
mittibland hela det väldiga marknadssorlet höjde sig en
kvinnostämma till att sjunga en psalm. Den steg mot höjden hög,
frisk, underbart klar och hörbar vida omkring. Var och en,
som förnam den, måste fråga sig om det inte var genom
något himmelskt under, som denna sköna sång steg upp ur
det råa, rytande oväsendet.

Marknadsfolket blev verkligen slaget av förvåning. Man
upphörde att handla och pruta, man hejdade sig mitt i ett
samtal, man dröjde med brännvinsflaskan i handen utan att
föra den till munnen.

Den sjungande hade ställt sig på en så kallad skoj arvagn,
ett enkelt åkdon utan vare sig säten eller sufflett, för att
komma högre än mängdens huvuden. Hon var liten och fet,
klädd i en slät, svart kappa, ansiktsdragen var fula, ögonen
utstående och vattniga.

Hon hade redan fått en hel krets av åhörare omkring sig.
Man kände sig litet besviken över att den, som kunde sjunga
så ljuvligt, inte också var vacker, men sångens skönhet var
sådan, att man tåligt stod kvar och lyssnade.

"Om det int vor omöjligt...", tänkte Anna Svärd. "Men
jag ser förstås miste."

Hon ville inte tro sina ögons vittnesbörd. Hon sade till
sig själv, att denna kvinna under sången hade fått över sig
något vackert, något rent och heligt. Hon hade aldrig märkt
något sådant hos den där andra, som den sjungande liknade.

Psalmen var slut. Kvinnan steg ner från vagnen, och en
man, som förut hade stått bland åhörarna, tog hennes plats.

Han var klädd i gråa vadmalskläder och hade på huvudet
en bredskyggig hatt. Denna ryckte han genast av sig, kastade
ner den på vagnsbottnen och stod sedan ett par sekunder
med knäppta händer och fällda ögonlock, försänkt i bön.
Vinden lekte i hans hår och kastade det ner över pannan,
varigenom ansiktets lysande blekhet blev än mera märkbar.
Som han stod där, kom en stråle solsken, göt sitt skimmer
över honom, gjorde det fina ansiktet nästan genomskinligt.

224

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:01:24 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/annasvard/0224.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free