Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Annstu Lisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNA SVÄRD
för att göra ett slut på det vackra talet. Hon skulle ropa ut
vad Thea och Karl-Artur var för ena. Gifta var och en på
sitt håll. Horkarl och horkona. Och sådana ville ställa sig
heliga och predika Guds ord!
Just som hon ämnade knuffa sig fram, lades en hand på
hennes axel. Hon såg upp och märkte då, att bredvid henne
stod gamla Annstu Lisa, den äldsta och förnämsta av alla
gårdfarihandlerskor, storväxt, knotig, med ansiktet
brun-barkat av väder och vind, med grumliga, outforskliga ögon,
hela människan tung och orubblig som ett gråstensblock.
Beryktad, som hon var, för sin knipslughet och för sitt
omättliga begär efter tobak, kaffe och kortspel, hade
gumman också andra gåvor, som man inte så gärna talade
om. Men Anna hade nog hört viskas, att hon skulle vara
både klarsynt och framsynt och att hon på något sätt kunde
ställa med folk så, att hon fick dem att köpa vid hennes
stånd och betala vad helst hon begärde. Och när hon nu
kände hennes hand på sin axel, så förstod hon, att gumman
inte hade lagt den där utan en viss mening.
Gumman sade inte ett ord, och handen skulle Anna Svärd
ha kunnat skaka av sig bara med ett ryck, men det
besynnerliga var, att hon inte gjorde det. I stället blev hon
stående stilla och lyssnade till talaren, hon som alla andra.
Men så, som Karl-Artur talade den kvällen på marknaden,
hade hon bara hört honom tala en gång förr, och det var
den söndagen i Korskyrka, då han hade predikat över de
underbara orden om kärleken.
Hon kom väl ihåg hur alltsammans hade varit den
gången, hur hon hade suttit och hoppats på att Thea inte
skulle komma och skrämma honom med sina konster, och
hur olycklig han hade blivit, när hon ändå till sist hade
kommit och han tappade tråden i sin predikan.
Nu kunde hon just förstå hur glad han måtte känna sig,
därför att de stora gåvorna hade vänt åter till honom. Om
nu hon, hustrun, trädde fram, så skulle han säkert komma
av sig som förra gången, och värre sorg skulle hon inte
kunna göra honom.
Men mittunder det att hon stod och funderade på hur
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
