Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Skojarbaronen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNA SVÄRD
blickar neråt allén, väntande på något nytt, på något
omöjligt, på man vet inte vad.
Under sådana dagar blir till och med ankomsten av en
skojarryss en stor händelse, som rapporteras från rum till
rum, och redan medan den lilla gula hästråttan kravlade
sig fram genom allén, blev baron Adrian underrättad om
vad det var för en gäst, som nalkades.
Dock — när han med sin mest avvisande min trädde ut
på husets tröskel och beredde sig att ge sin bror ett sådant
mottagande, att han varken skulle våga ett skämt eller en
motsägelse, såg han, att Göran, denne föraktade dagdrivare,
denne förlorade son, som hade bragt skam och skada över
honom under hela hans liv, inte denna gång kom körande i
sällskap med svartögda tattarungar eller otäcka
tiggarkäringar, utan med just det. som han önskade sig mer än
något annat och som hade förnekats honom, den trogne och
rättfärdige.
Och det var inte något understucket barn, som den
trasige landstrykaren med det förstörda galgfågelsansiktet
nu plockade fram ur skojarryssens trasbylten, därtill
liknade det alltför mycket det porträtt av hans far, som tronade
över salongssoffan på Hedeby. Han igenkände detta milda,
förfinade ansikte med de stora drömögonen, som han så
ofta hade beundrat. Det var inte nog med att brodern hade
en son, utan också den från en av hans stammödrar
nedärvda skönheten, som inte hade kommit någon av hans
döttrar till del, kunde tiggarbarnet berömma sig av.
Men i detta ögonblick var det inte mycket bevänt med
den siste Löwensköld. Då hans far nu lyfte upp honom ur
släden, hängde han nästan medvetslös i hans armar, ögonen
sjönk ihop, både händer och kinder var blåfrusna.
Det blev således ingenting av med att baron Adrian med
några kraftiga ord skulle ha visat brodern från gården, utan
då denne kom med barnet på armen och han läste en
tveksam fråga i hans blick, då glömde baron Adrian allt, vad
han själv hade fått lida för denne brors skull, han glömde
också alla de bekymmer, som han hade berett föräldrarna,
och slog upp husets dörr på vid gavel.
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
