Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Friherrinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRIHERRINNAN
längre. Hon var tvungen att skratta, och på samma sätt var
det med de andra. Allesammans var de tvungna att kasta sig
bakåt på stolarna och storskratta.
De skrattade högt och jublande, den ena värre än den
andra, och på samma gång skämdes de. Det var ju alls
inte rätt att skratta åt att den, som var far och man och
husbonde, hade blivit lurad. De var sediga och
välupp-fostrade, och de ogillade sig själva i allra högsta grad. Men
detta skrattet kom ur själva naturdjupet, och de kunde inte
hålla det tillbaka, om de inte ville kvävas.
Det var ett stort uppror. Under ett par minuter kastade
de av sig allt, som tyngde och kvävde, och kände sig fria
och överlägsna. De trodde, att de aldrig mer skulle känna
sig så kuvade och förskrämda som förr, därför att de hade
kunnat skratta åt förtryckaren. Medan de skrattade åt
honom, förlorade han sin fruktansvärda storhet och blev
en liten vanlig människa som de själva.
Och friherrinnan, som alltid talade om baron Adrian som
den bästa bland äkta män och om sig själv som den
lyckligaste bland hustrur, friherrinnan, som aldrig tillät någon
främmande, ja, inte en gång fastern eller guvernanten, att
göra den minsta anmärkning på mannens uppförande,
friherrinnan lovade sig själv, att om någonsin Göran
Löwen-sköld komme i hennes väg, så skulle hon försöka göra något
för honom till tack för denna stunds lustighet.
Men nästa dag, då skoj arbaronen hade funnits liggande
ihjälfrusen i ett dike på prostgårdsängarna och han hade
blivit hemkörd till Hedeby stel och kall, då hade hon i alla
fall inte lyft ett finger för att visa honom den sympati,
som hon under några flyktiga minuter hade känt för honom.
Mannen hade fått ordna med likfärd och begravning
alldeles efter eget tycke utan den minsta protest från hennes
sida.
Baron Adrian kostade på svepning och beställde kista
och lät öppna familjegraven. Han gjorde upp med
prästerskapet i Bro om dagen för bisättningen och for själv med
några av sina tmderhavande till kyrkogården och övervar
begravningen.
243
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
