Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Friherrinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNA SVÄRD
Inte var hon det allra minsta tillkrånglad eller uppblåst.
Gudbevars, det kunde ingen säga om henne. Och nog förstod
hon att sätta värde på bra folk. Hon sade till sig själv, att
om hon toge till sig en av de här små snälla och rödhåriga
och lärde henne att tycka om sig, så skulle hon få en vän,
som aldrig skulle svika henne. Aldrig skulle hon tänka på
sig själv, och hon skulle stanna kvar hos henne till sena
ålderdomen, ty gift skulle hon förstås aldrig kunna bli, så
ful som hon var.
I all hast tog hon sitt förnuft till fånga och lyckönskade
sig till att få en liten fuling till fosterdotter. Det var en
sann nåd av försynen. Om hon hade fått råda själv, så skulle
hon nog ha valt ut åt sig en liten skönhet, som hade blivit
bortskämd och tyckmycken och bara tänkt på sitt eget bästa.
Hon var inte den, som hade svårt för att bli god vän
varken med stora eller små, och på ett par ögonblick gjorde
hon alla de fem småflickorna Löwensköld sig underdåniga.
Alla de tio blekblåa ögonen hängde vid hennes mun, alla
de små händerna smög sig in i hennes, så snart som de
kunde komma åt. Hon märkte, att vilken av dem, som hon
behagade välja till fosterbarn, skulle hon följa henne utan
knot eller betänkande.
Hon tyckte om deras troskyldiga sätt att svara på frågor,
ja, hon hade det bästa intryck av dem. De var verkligen
riktigt rara och lustiga.
Allting gick precis, som det skulle gå. Baron Adrian satt
hela kvällen inne i salongen och gjorde sig älskvärd för
den främmande, och friherrinnan försökte att vara glad, hon
också, eftersom det såg ut, som om hennes offer skulle bli
mottaget.
De fem småfröknama var inte alls påträngande, men de
höll sig hela tiden i Charlottes närhet, slukade henne med
ögonen och väntade tåligt på att hon skulle skänka dem en
nick eller ett leende.
Hon var nöjd med att de beundrade henne, men hon fann
det besynnerligt, att hon inte alls kunde känna, att hon var i
släkt med dem.
Under det att man satt vid kvällsbordet och hon alltjämt
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
