Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Marknadsprästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARKNADSPRÄSTEN
När kvinnan tystnade, hade emellertid en man sprungit
upp i vagnen och börjat tala, och från och med detta
ögonblick glömde friherrinnan att tänka på sångerskan. Han
hade stort, gråsprängt skägg, och då han kastade av sig en
bredskyggig, svart hatt, märkte friherrinnan, att huvudet var
nästan kalt. I alla fall såg hon strax, att mannen var
Karl-Artur Ekenstedt. Det kunde inte vara någon annan. Han var
förskräckligt mager och avfallen, inte ett spår fanns kvar av
den forna skönheten, men friherrinnan hade känt igen
honom på rösten och på hans sätt att hålla de tunga
ögonlocken sänkta. Dessutom visste hon ju, att han for omkring
på detta sätt och predikade på marknader och överallt
annars, där mycket folk kom tillsammans.
Men Charlotte fick inte tänka sig, att Karl-Artur hade
hållit något uppbyggligt eller allvarligt föredrag. Han
började med att läsa upp några bibelspråk, men sedan hade
han inte gjort annat än grälat. Han tycktes vara uppretad
från början. Han skrek och anklagade. Han var rasande,
därför att folkhopen hade samlats omkring honom bara för
att få skratta. Han vände sig mot en bondhustru och
okvädade henne, därför att hon var för fint klädd, han
utpekade en pojke, därför att han var fet och rödkindad. Det
fanns intet begripligt skäl varför han angrep den ena eller
den andra, ingenting utom att det tycktes brinna en
outsläcklig vrede inom honom mot allt och alla.
Han stod hela tiden med nävarna knutna, och han
slungade ut orden med sådan kraft, att de kom Över en som
ett hagelväder. Och friherrinnan ville visst inte neka till att
han hade en sorts framgång. Folket trängde sig omkring
honom i stora hopar och skrattade åt allt, vad han sade.
Ingen tycktes ha en tanke på att han kunde ha en annan
mening med sitt tal än att väcka löje.
Men för friherrinnan, som kände honom av gammalt,
hade ingenting varit mer förvånande än att höra hur hans
ilska förnämligast vände sig mot fattigdomen, som han förr
i världen inte hade kunnat prisa tillräckligt. Men hon hade
sett honom visa mängden hur lappade hans kläder var, och
han hade förbannat dem, som var skuld till hans fattigdom.
265
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
