Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Marknadsprästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNA SVÄRD
I främsta rummet klagade han på sin far och sina systrar.
Hans mor var död, och han borde ha fått ärva henne och
vara en rik man nu, men hans far och hans hycklande,
snåla, tjuvaktiga systrar hade förhållit honom hans arvedel.
När friherrinnan berättar detta, gör Charlotte en
invändning.
— Det är omöjligt. Det kan inte ha varit Karl-Artur.
— Kära du, han nämnde dem vid namn. Det var inget
tvivel om att det var han.
— Är han tokig?
— Nej, inte tokig. Det fanns nog ett slags reda i vad han
sa, men jag skulle vilja säga, att han hade blivit en annan
människa. Det fanns ingenting kvar av den gamle
Karl-Artur. Eller vad säger du om att han skröt med att han
skulle ha kunnat bli biskop, om han så hade velat? Det
hade inte funnits någon i detta land, som hade kunnat
predika så som han. Han skulle ha kunnat bli ärkebiskop,
om inte elaka människor hade bringat honom i fördärvet.
Du kan förstå hur roligt folk skulle ha, då den eländige,
utmärglade trashanken stod där och påstod, att han kunde
ha blivit biskop. Man skrattade, så att man våndades. Jag
för min del kunde ju inte skratta. Jag önskade bara, att jag
hade kunnat komma därifrån.
Friherrinnan gör ett litet uppehåll för att kasta en blick
på Charlotte. Hon står med hopdragna ögonbryn och vänder
sig halvt bort, liksom hade hon blivit tvungen att lyssna till
en historia, som egentligen tråkar ut henne.
— Det är inte mycket mer att tala om nu, fortsätter
friherrinnan suckande. Jag vill bara säga, att då Karl-Artur
påstod, att han kunde ha blivit biskop över hela Sverige,
kom det ett litet hånskratt från kvinnan, som satt på
vagnsbottnen vid hans fötter. Och detta hörde han, och från den
stunden, ser du, vände sig hans vrede mot henne. Han
stampade i vagnsgolvet och frågade hur hon vågade skratta, hon,
som var skuld till hela hans olycka, hon, som hade skilt
honom från hans fästmö, från hans mor, från hans hustru,
hon, som var orsak till att han inte mer var en präst och
fick predika i kyrkorna, hon, som var snaran om hans hals.
266
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
