Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Hemfärden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNA SVÄRD
— Dä va en präktig karl, den där baron Adrian, säger
Lundman, och han fick en vacker död.
Men inte heller detta finner något genljud hos Charlotte.
Hon tänker på något helt annat, ber, ber utan uppehåll och
lyssnar efter svar.
Lundman och Charlotte är inte ensamma i släden. När
Charlotte vänder huvudet åt sidan, kan hon bredvid sig i
slädsitsen urskilja ett stort bylte, som tycks innehålla en
människa. Men visst inte någon av de drunknade, varken
baron Adrian eller barnet, ja, alls inte någon, som är död.
Det kommer inte ett ord från det där hållet, och inte en
rörelse märkes, men de färdas så ljudlöst, och allt omkring
dem är så stilla, att Charlotte kan höra ett svagt snörvlande,
som ibland beledsagar andhämtningen.
Hon försöker vända tankarna till baron Adrian och till
det lilla barnet. Det skulle vara en lättnad. De är döda och
borta, men det följer ingen fasa med minnet av dem, bara
sorg. Men hon måste hålla i med sina böner. Hon måste
tränga ända fram till Guds tron. Hon måste bedja, att det
ändå måtte följa någon välsignelse med allt det
förskräckliga, som har hänt denna kväll.
När hon och Lundman hade hunnit fram till randen av
vaken och förgäves hade spanat efter minsta spår av de
drunknade, hade Karl-Artur ropat till dem, att han skulle
springa i land efter folk. Detta hade han gjort, och Thea
hade följt honom. Ett litet järnbruk, som drevs av samma
älv, som hade vållat olyckan, hade funnits i närheten, och
därifrån hade människor kommit rusande ner till isen. De
hade haft med sig stänger och stuckit in dem långt under
istäcket, men allt hade varit hopplöst från första stund.
Den starka strömmen hade fört bort de drunknade. Man
skulle ha behövt bryta upp hela sjön för att finna dem.
Thea Sundler hade Charlotte inte mer sett något av, men
Karl-Artur hade kommit tillbaka och varit en av de ivrigaste
att bringa hjälp, ja, flera gånger utsatt sig för verklig
livsfara. Under hela tiden hade han undvikit att komma i hennes
närhet. Först då allt var slut och de många ivriga hjälparna.
290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
