- Project Runeberg -  Anna Svärd /
295

(1928) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Hemfärden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HEMFÄRDEN

— Sedan dess behövde inte Jaquette mer läsa några brev.
Din mor ville ha barnet i sin närhet alltid. Hon lekte med
det, hon beundrade det, tänkte på ingenting annat. Man
kunde inte skilja henne från barnet, och din hustru måste
flytta in till Karlstad. Hon lär ha kommit i stor gunst hos
dem alla, framför allt hos din far. Nu, sedan din mor är
död, har din hustru flyttat tillbaka till Korskyrka. Hon och
hennes många fosterbarn håller på att förvandla din lilla
stuga till en riktig bondgård. Men din egen son lär mest
vistas hos Jaquette, som nu bor på Älvsnäs. Han är ett
förtjusande barn. Har du inte lust att se din son, Karl-Artur?

— Jag vet mycket väl, Charlotte, att min hustru nästan
förgås av längtan efter mig och de andra också. Men det
tjänar till ingenting, att Charlotte försöker föra deras talan.
Jag tycker om friheten. Jag tycker om livet på landsvägen.
Jag tycker om de små äventyren.

"Han har ingen känsla kvar för något, som är gott’\
tänker Charlotte. "Han bara glider undan och undan. Jag
kan inte få något grepp om honom." Men hon gör i alla
fall ännu ett försök.

— Du låter så nöjd, Karl-Artur?

— Skulle jag inte vara nöjd, då jag har återfunnit
Charlotte?

— Du ångrar inte alls, att du stal bort det lilla barnet?
Det blev ändå orsaken till två människors död.

— Två människor, säger Karl-Artur, två människor!
Charlotte gör så besynnerliga inpass. Inte bryr jag mig om,
ifall två människor dör. Jag hatar alla människor. Det är
mitt största nöje att samla dem omkring mig för att skälla
ut dem, för att kunna säga dem vad de är för eländiga svin.

— Tyst, Karl-Artur! Du är förskräcklig.

— Förskräcklig? Jag? Men det är naturligt, att
Charlotte säger så. Det är den försmåddas hämnd. Det är de
sura rönnbären. I alla fall måste ju Charlotte medge, att
den, som har kunnat väcka en sådan tillgivenhet som jag . . .
Vet Charlotte, jag förstår inte, att hon ger sig till tåls. Jag
väntar, att hon ska komma och rycka mig ur Charlottes
armar.

295

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:01:24 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/annasvard/0295.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free