Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hos Geijer blev snart skalden en tjänare till tänkaren och
vetenskapsmannen, under det hos Grundtvig den lärde forskaren
fick träda tillbaka för skalden, prästen och folkuppfostraren.
Geijer och Grundtvig liknade varandra även i det fallet, att
den från Tyskland utgångna romantiska rörelsen gav dem mera
en väckelse än ett livsinnehåll; med den äkta nordbons
självständighet och utpräglade verklighetssinne gingo de, var och
en i sin olika riktning, långt utöver romantikens och den
panteistiska naturfilosofiens förutsättningar.
Av alla tidens tankar var det dock två, som grepo Grundtvig
djupast, det var Nordens pånyttfödelse och kristendomens
åter-uppståndelse. Ingen av hans samtida i Norden omfattade
dessa båda tankar med en sådan djup lidelse som Grundtvig.
Han, som redan från sin barndom så varmt hade älskat
Nordens gudar, hade ensam nordiskhet tillräckligt för mer än ett
helt Götiskt förbund, och hans uppfattning av kristendomen
blev nog med tiden både innerligare och positivare än t. ex.
Wallins. Grundtvig var en av dessa andliga kämpanaturer, där
allt är tilltaget i större måttstock än hos vanliga dödliga. Han
var en ursprungsnatur, hos vilken känslorna och de högre
andliga instinkterna voro så starka och våldsamma, att hans
utveckling ej kunde försiggå annorlunda än genom häftiga
kriser, vilka stundom till och med förmörkade hans förstånd.
Den första genomgående krisen i hans andliga liv inföll
under hans vistelse på Langeland, där han innehade en plats
som informator åren 1805—1808. Här studerade han
Shakespeare, Goethe, Schelling, Ossian, och i ljuset, som utstrålade
från dem, förstod han S taffel’ tankar, som förut visserligen
gripit men icke övertygat honom. Den sista stöten fick han av
Øhlenschlægers nyutkomna skrifter samt av en olycklig kärlek,
som vållade honom bittert lidande och upprörde hans varelse
till dess innersta grund. Under denna kris frigjorde han sig
fullkomligt från hela upplysningstidevarvets tankegång, från
"förståndets högmod", som han själv kallar det; den hans natur
medfödda innerligheten bröt fram, och hans ande såg
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
