Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke fünnes, skulle världen snart somna in; de äro stora
välgörare på sitt sätt, men röna ofta blott alltför litet tack.
I intet fall är det kanske sämre ställt för den arbetande
än i fråga om ett sådant umgänge, som ger omsättning och
näring. Vi skola nämligen komma ihåg, att vi nu icke tala
om varken vila eller förströelse. Under vilan försöker man
endast att söva överansträngda krafter, genom förströelsen
söker jag absolut glömska av mitt arbete och mina bekymmer;
här söka vi någonting, som så upplivar själen, att alla hennes
krafter försättas i en högre grad av produktivitet. Men hur
ofta kommer i det vanliga umgänget oss till mötes något
verkligen personligt liv? Redan vår nordiska slutenhet och
konventionalism är en stor svårighet. Vilka väl nedfällda rullgardiner,
vilken exceptionell skymningsstämning vill det inte till, för att
vi svenskar skola kunna närma oss varandra med något
meddelande av personligt liv! Och så det ständiga hindret, det
allestädes närvarande jäktet!
Den som arbetar har stora utgifter, han behöver därför
också stora inkomster. Kanske skulle vi utan skada kunna
arbeta lika mycket, som vi göra, om vi blott hade större
inkomster. Vad är ofta nervositeten i sin allvarligaste form
annat än en bankrutt, framkallad därav, att arbetsutgifterna i
den mest förfärande proportion överstigit inkomsterna? Och
denna själsbankrutt har liksom den ekonomiska den
egenskapen, att den drar många fler med sig: ingen dukar blott
för egen räkning under för nervositeten.
Det är ju tydligt, att dessa förnyande livsintryck, som vi
behöva, i riklig mängd kunna tillflyta oss genom konsten.
Detta är så solklart, att det knappt behövde nämnas, om det
icke nu för tiden hade inträtt en högst onaturlig skilsmässa
mellan det sköna och det s. k. nyttiga arbetet. De som arbeta
för det nyttiga, anse ofta, att den tid vore helt och hållet
bortkastad, som de skulle ägna åt en konstnjutning, och de
understödas häri av allmänheten, som tyckes anse: prosan,
allvaret åt de nyttiga; poesien, skönheten åt de njutande. Denna
specialisering tar sig ibland rätt komiska uttryck. Hur ofta
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
