Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
niskan, bådar kval av djupaste slag, såsom i denna
oöversättliga aforism:
"Geist ist das Leben, das selber in’s Leben schneidet: an der
eignen Qual mehrt es sich das eigne Wissen — wusstet ihr
das schön?" och vidare:
"Andens lycka är denna: att vara smord och genom tårar
invigd till offerdjur. Haven I vetat det förut?"
Det som skall hålla modet uppe under kvalen är hoppet om
övermänniskans framträdande.
"Fordom, när man blickade ut över fjärran hav, sade man:
O, Gud! Men nu har jag lärt eder att säga: O, övermänniska!"
Längtan efter övermänniskan skall alltså tillfredsställa all
oändlighets- och fullkomlighetstörst. Och med den har
Nietzsche skänkt ateismen något som eljest blott tillhört
religionerna: drömmen, översvinneligheten, extasen.
"Zarathustras" lärjungar — icke övermänniskor i egentlig
mening, ty sådana finnas icke ännu — framställas också såsom
ägande ett slags lycka, nämligen känslan av sin höghet och
förnämhet: de bygga sitt bo högt uppe i framtidens träd; som
starka vindar leva de högt över packet och pöbeln, de äro
"grannar till örnarna, grannar till snön, grannar till solen".
Nietzsche vill göra livet intensivt, än till eld, än till is, göra
det antingen till djupaste kval eller till högsta lust och taga
bort alla de mellantillstånd av enformighet, tråkighet, andlig
slöhet, som vanligen utfylla största delen av vår tid. Nu finnes
det väl icke någon livlig och djup människa, som icke ibland
känner ett vilt begär efter det intensiva och ett lika vilt
hämndbegär mot tråkigheten; och häri ligger en av orsakerna till
Nietzsches demoniska tjusningskraft. Men såvida man skall
hålla sig till människans nuvarande organisation, råkar
Nietzsche härvid alldeles i strid med naturen, ty hon visste nog,
vad hon gjorde, då hon blandade atmosfärens syre med kväve
och spädde ut de starka livsintrycken med slösande — och
visserligen ibland allt för slösande, tycka vi! — satser av
banalitet och enformighet. Man måste vänja sig vid livets ena-
295
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
