Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
litteraturen. Schrøder är ett av de många bevisen för att
det också i vår tid går an att undvika denna sorgliga
specialisering och ensidighet, som stympar individualiteten och gör livet
så fattigt. - i
Ludvig Schrøder, sådan jag minns honom — egentligen
från 90-talet och början av 1900-talet—- står för mig som en
fridens, icke en stridens man, såsom en i eminent grad
samlande personlighet, en sådan som älskar att föra tillsammans
och knyta ihop vitt skilda element och för vilken det hade
blivit till en vana att hos människor mer se på det
gemensamma och förenande än på det skiljande. Hans allra varmaste
kärlek gällde ju det danska folket och sönderjyderna, men
uppvuxen som han var i skandinavismens glansperiod, hyste han
för frändefolken den sympati, som fann det vara en alldeles
naturlig sak, att man med varandra skulle dela allt gott man
ägde. Det är nu gott att minnas, att under dessa sista
splittringens år fick man icke läsa Schrøders namn under ett ord,
som innebar något för Sverige sårande, men väl gav han
tydligt tillkänna, att han förstod och gladde sig åt den
nationella väckelse, som i Sverige blev en följd av
unionsupplösningen.
Långt innan man här i Sverige på allvar började
intressera sig för våra svensk-amerikaner, hörde man Schrøder med
inträngande, bevekande ord tala om de nordiska folkens plikt
att sörja för sina utvandrande anförvanters andliga behov
och söka rädda dem åt den nordiska kulturen. Man märkte,
hur det låg honom om hjärtat att samla in också dessa vitt
kringströdda barn till det gamla folkhemmet.
Schrøders hela person och uppträdande utmärktes av en viss
bredd och myndighet, men det låg mer i gestalten och i sättet
än i orden, ty så vitt jag vet, hade han aldrig för vana att
fara ut eller klippa av, om han mötte en åsikt, som stred
mot hans egen. Men han ingav respekt, ty han såg ut som
en man, som själv noga betänkte sina ord och som gick ut
ifrån, att också andra menade, just vad de sade. Han hade
ett egendomligt, aktningsfullt men fullkomligt odemonstrativt
24. — Anna Sandström.
369
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
